Klurigt
Tog mod till mig och klev upp på vågen till slut. Jag har varit medveten om, främst genom fötterna, att vikten antagligen inte är optimal. Träningskläderna stramar lite. De sitter å andra sidan som ålaskinn jämt, så det är inte jätterättvist att jämföra. Vågen med andra ord. 88 kg blankt.
Från början tänkte jag att det var ju deprimerande. Sedan slog det mig att jag ju klarade halvmaran igår igen, 21,75km på 3 timmar.
Bild: Här spenderar jag 5-6 timmar i veckan.
Jag får lära mig tagga ner snabbare efter träning, så kan jag springa när Paula gått och lagt sig lite oftare. Det tar åtminstone 2-3 timmar innan jag är lugn nog för att somna, om jag inte tagit ut mig som igår. 3 timmar löpband, hem duscha, äta och titta på ett avsnitt av "American gods", sedan var jag redo att somna stående.
Bild: Som en klocka. Det är rätt skönt att ha den här rutinen. Inte tänka, bara göra.
Dr Who och rutinen är det som räddar mig. 1 avsnitt tisdag, 1 avsnitt fredag, 3-4 avsnitt söndag. Jag lämnar öppet för 2 avsnitt om jag i övrigt har tid för det i veckan, däremot är 4 avsnitt övre gränsen på helgen. Hur mycket jag än vill så tittar jag inte på Dr Who om jag inte springer, jag litar inte på att jag är inne i rutinen tillräckligt för att faktiskt upprätthålla den utan lockelsen som en av mina favoritserier utgör.
Jag tänkte beklaga mig för att jag inte kan se Star Trek på löpbandet, tills jag kom på att jag tror alla säsonger av alla serier jag bryr mig om finns på Netflix. The Next Generation, Deep Space 9 och Voyager. Så när jag är klar med Dr Who, vilket kan bli en utmaning då det är en väldigt framgångsrik TV-serie, har jag Star Trek att falla tillbaka på.
Om man gör ett tanke-experiment med hur mycket snabbare jag skulle vara utan extravikten blir det så här:
* varje kg dödvikt adderar cirka 3 sekunder per kilometer.
* vi räknar på 20 kg död-vikt
* Jag sprang halvmaran, 21 km, på 3 timmar.
21 km * 3 sekunder (så mycket långsammare man blir för ett kilo onödig vikt) ger 63 sekunder långsammare per kilo.
63 sekunder * 20 kg ger 1 260 sekunder på hela distansen, dela på 60 för att få minuter och det blir 21 minuter.
Detta under förutsättning att jag går ner 20 kg utan att gå ner i muskelvikt och förlora styrka på kuppen, det kan påverka mer än man vill tro.
Jag tror jag räknade rätt i alla fall. Igår, när jag kom hem, var jag så trött i huvudet och hade sådan kolhydratsbrist att jag inte kunde räkna ut hur mycket vatten jag druckit om jag hade två 500ml-flaskor och fyllde dem två gånger...
Det blir så när man inte kommer ihåg att ta energi under passets gång, ett av generaltipsen i länken ovan är att komma ihåg att ta energi under passets gång.
Efter ungefär 90 minuter (eliten ligger närmare 2 timmar, men vi vanliga motionärer är inte i närheten av den mängden) är den inlagrade snabba energin i musklerna förbrukad, man tvingas gå över på fettförbränning. Gissa vad mer som trivs med kolhydrater? Hjärnan ja 
" Optimalt är en ansträngning som är på 50-60 procent av VO2 max.
– …motsvarar en medelhög belastning för icke uthållighetsidrottare och motionärer. Så lite får man väl ta i och dessutom ska man göra det under relativt lång tid. Fettförbränningen tar nämligen tid på sig att komma igång.
Först efter 30 minuter träning får man fart på processen. Ett längre träningspass har även en annan fördel – håller man på tillräckligt länge (minst 60 minuter) så triggar man igång efterförbränningen. Det vill säga även efter avslutat pass fortsätter kroppen att bränna fett i större omfattning än vad den normalt gör i vila. Denna efterförbränning kan pågå under mer än ett dygn och mängden energi (fett) som man då förbränner kan nästan motsvara mängden energi som förbrukas under själva träningspasset."
Källa: Professor reder ut begreppen kring fettförbränning | Marathon.se
Bild: Sjunga ihop är roligt.
Det känns bättre. Har det med ljuset att göra? Ingen aning. Kanske det. Är det träningen? Ja, kanske det. Anders Hansen, överläkaren som skrev böckerna "Hälsa på recept" och "Hjärnstark" skulle nog hävda det. Han kan till och med ha rätt.
Tänker jag skåda given häst i munnen? 
Jag är en snällare, lugnare och bättre version av mig själv när jag får träna. Paula tycker bättre om en mamma som inte är trött och grinig hela tiden, det är helt uppenbart. Vi kan pyssla, sjunga ihop, pussla, bygga lego eller spela piano. När energin sviker mig blir jag bara sittandes, för trött för att orka engagera mig.
Bild: Den lilla målaren.
För Paula är det viktigaste att jag är där. Men till och med det kan vara för mycket när energin är slut. Sitta och humma jakande eller nekande medan hon berättar och målar låter kanske inte så jobbigt men när energin är slut är den slut.
Det är därför löpningen är så viktig, har jag lärt mig. Hade jag varit en mobiltelefon hade löpningen varit min snabbladdare.
Det finns en sak jag inte borde ha gjort i höstas, det största felet jag gjorde. Jag borde aldrig prioriterat bort träningen när det blev stressigt och pressat.
Detta visste jag ju, ändå gjorde jag det. Varför man gör saker man vet är dåligt kommer jag nog aldrig förstå. Jag visste ju hur det skulle gå.
Jag tog så illa vid mig av det felsteget att jag inte ens törs påstå "aldrig igen".
Gillar
Kommentarer
-
"Sedan slog det mig att jag ju klarade halvmaran igår igen, 21,75km på 3 timmar." Det där är riktigt bra jobbat!!
-
Håller med Johan till fullo.
Paula är en riktig ” konstnär” det syns tydligt.
Var rädd om dig..✌️
-
Tack Johan och Bella50
-
Oj 3 timmar på ett löpband...imponerad
Träning är viktigt för måendet, skönt att du kan få in det i ditt liv.Är så ledsen att vi blev sjuka så vårt träningsflow kom av sig....var ju så kul med gymmet, men längtar även efter att börja springa lite igen....snart hoppas jag kunna vara igång igen. -
Håller med dig Jessand, träningen är superviktig! Jag hoppas du hittar tillbaka till din rutin snart!
Logga in för att skriva en kommentar.