Långsamt är också framåt

Det går långsamt att springa, men det går och det är bättre än inte alls. Häromdagen gjorde jag en vilselöpning som slutade på nära det dubbla i distans jämfört med vad jag hade i åtanke som mest. Idag var jag ute igen, fortfarande snigelsakta men pulsen var faktiskt i omgångar uppe i över 170 (skyhögt för mig) och det är superpositivt, för innan har jag känt det som att jag skulle dö så fort pulsen närmade sig 150. Jag tolkar det som att kroppen svarar igen, även om det går långsamt och trögt.

Kroppen förresten, är en märklig manick. Jag har ännu inte gjort några drastiska åtgärder eller förändringar, bara noterat, registrerat och observerat. En sak som påverkar min ork enormt mycket är sömnen, eller bristen därpå och där är Garmin en underbar hjälp. Den kan registrera hur fladdrigt jag sover (eller inte sover) och Garmin Connect kan rita fina grafer. Jag behöver egentligen inget avancerat, bara en generell översikt. Och det får jag på GC. Svaret är tydligt. Dagen efter de nätter jag sovit illa är jag ett veritabelt vrak.

Kaffets vara eller inte vara har jag funderat på, och det har inte spelat någon som helst roll att jag en period drog ner kaffekonsumtionen till morgonmuggen och en på-maten-mugg, att jämföras med de sex-åtta muggar jag vanligtvis dricker. Det ändrade ingenting nånstans att minska ner kaffet till nästan ingenting. Jag tänker dricka mitt roiboos-te också, jag har några sorter jag är förtjust i men jag tänker avnjuta mitt kaffe med gott samvete i fortsättningen.

Den enda förändringen jag gjort på sistone, men som kanske är nog så viktig, är att jag knaprar mina Gerimax Multiplus med ginseng. Märkligt nog sammafaller orkens återvändande med att jag började knapra de där tabletterna, jag undrar just vad det är i de där som det inte var i mina Enomdan? Kan det vara ginsenget?

Några teorier?