Lycka är att vara två
Jag inser när jag pratar med väninnor och bekanta att jag är lyckligt lottad, det verkar som att det är lite ovanligt (åtminstone bland dem jag känner) att ha en man som anstränger sig för att dela ens intressen trots att han själv kanske inte alltid är road av det. Fast självklart är det inte så att han snor som en glad tax runt benen på mig och försöker vara mig till lags. Jag försöker ju dela hans intressen också, och även om jag inte är lika road av spel som han så har jag lärt mig tycka om den del av dem.
Men det roligaste är när vi sitter ner ochf ikar och pratar om våra intressen och delar åsikter med varandra. Hans åsikter betyder mycket för mig oavsett om det gäller olika spelstil i NHL10 för Xbox eller huruvida jag borde springa snabbdistans eller lätt löpning just idag. Det är nog så att det är tvåsamheten, att vi hör ihop och kan prata som gör mig lycklig. Intressena hade kunnat vara vilka som helst.
Fast det är ju inte heller så att man bara vaknar och en dag hittar man honom man hör ihop med, kan prata med och dela allt med. Det är något man får jobba på. Vi grälar t ex aldrig, men vi kan ha livliga diskusisoner. Varför? Jo, för att vi båda respekterar varandra alldeles för mycket för att börja bråka, ingenting blir bättre av det och när man blir arg riskerar man att säga dumma saker. Båda två är vi av samma åsikt, att då är det bättre att ta den diskussionen när båda är lugna igen. Det underlättar förståss att vi har ungefär samma grundvärderingar och åsikter om de viktiga sakerna, och de flesta åsiktsskiljaktigheter beror för det mesta på missförstånd snarare än att vi är oense, men de gånger vi faktiskt varit oense har vi kommit överens om att det ju är okej det också. Någon form av kompromiss brukar alltid gå att hitta.
Mycket jobb blir det på förhållandet, men det är verkligen värt det för det är få saker som kan göra mig så fruktansvärt lycklig som min älskling. Inte ens löpningen kommer i närheten av att göra mig så lycklig.
Kommentarer
-
Härligt att du hittat rätt :) Jag trivs också väldigt bra med min partner. Och som du säger så även om man inte riktigt delar varandras intressen, så har jag inte så mycket emot att diskutera sambons nya taktik i sitt spel m.m Han hjälper mig också med min viktnedgång, istället för att komma hem med en godispåse kan han komma med jordgubbar till efterätt :) Han måste ha ett fruktsansvärt tålamod med mig, smal som han är bryr han sig inte det minsta om kcal o.dyl, men det är ju nästan det enda som jag pratar om nu för tiden :P Vi båda hade faktiskt önskat att springa tillsammans, han verkar bli mer och mer sugen på att springa igen när han ser hur bra löpningen går framåt för mig. Tidigare har han sagt att när jag kan springa 20min i sträck skulle han följa med på en runda. Bara vi hittar en barnvakt så skulle det fungera :) När det gäller bråk, får jag nog ta på mig det mesta av skulden :P Jag har väldigt lätt att brusa upp, och jag blir så ooootroligt arg. Önskar jag kunde kontrollera det lite bättre, för som du säger är det oftast bara missförstånd som ligger till grund. Kanske blir lite extra för oss när vi inte kan prata med varandra på moderspråket.
-
Så otroligt gulligt av honom att komma hem med jordgubbar istället, det är omtanke! Kul att du börjat locka med honom ut i löparspåret också, det är alltid roligt att kunna dela fler intressen tycker jag, man har ännu mer roligt att prata om ihop då :-) Humör har jag så det räcker för oss båda, fast jag har börjat lära mig att rikta utbrotten åt ett annat håll. Kontrollera dem däremot är lite meningslöst, ungefär som att försöka stoppa tidvattnet :-)
-
Min älskling har osså börjat bli sugen på att följa med ut när jag springer, men tyvärr så håller latmasken ett alltför hårt grepp om honom. Fast jag har bestämt mig att innan hösten så ska jag ha fått med honom ut på minst 1 löprunda. Det kommer att bli sååå kuuul.
Logga in för att skriva en kommentar.