Nu värker jag

Igår hade min springgrupp besök av en annan grupp, Crossnature, som skulle köra styrka med oss efter backpasset. Det lät ju skoj så det skulle jag hänga med på. Det var ju det där med backpasset först bara. I lördags sprang vi 48km terräng, det kanske inte gick fort men det tog. Jösses så trötta benen var när jag började jogga. Uppvärmningen var skitjobbig, och sen skulle vi upp och ner i backarna i Ursviksterrängen!

Nu märkte ledaren i och för sig att gruppen var lite off, det var ju Stockholm halvmarathon i helgen också så det var inte bara jag som var lite loj. Så han kastade in en stafett, det finns nästan inget bättre sätt att få en lite slö grupp att tagga till. Jäklar så vi körde :-)

Korta och långa backar, terräng och allmänt svårsprunget. Man skulle kunna tro att blåsorna jag fick från terrängen i helgen skulle göra sig påminda men den här gången hade jag terrängdojorna, som sitter bra och sitt på foten i stökig terräng. I helgen hade jag långpasskorna som är lite rymligare och i teknisk terräng glider foten omkring i skon, och vips har man blåsor.

Halvtimman med Crossnature blev en fasa, för kroppen var så trött att musklerna bara vek sig med jämna mellanrum. Det spelade ingen roll hur mycket jag ville, eller hur bestämd jag var. Kroppen brölade att den var trött, och ville gå hem och att den hade velat det för en timma sen redan, "Så nu skiter jag i det här!". Poff, så låg jag där i gräset och skrattade hjälplöst. 

Jag brukar kunna göra armähvningar, stå i plankan och göra situps. Det är inte något jättemärkvärdigt med det. Sidoplankan är en bra övning, om man inte har blåsor på kanterna av fötterna som ylar så fort man försöker lägga vikten på fel ställen.

När jag låg där i gräset och kände doften av nyklippt gräs, jord och svaga rester av sommarens värme tänkte jag att jag trots allt har det rätt bra som kan göra såna här saker. Som är fri och kan. Som inte riskerar att bli skjuten eller såld. Människorna omkring mig är kanske främlingar men de är snälla och när vi pratat en stund är vi inte främlingar längre, utan på god väg att bli vänner. När jag kommer hem finns det mat, flera olika saker att välja på så jag till och med har lyxen att kunna säga att jag nog inte vill ha x för vi hade det igår och det är jag lite trött på. Vi har vatten i överflöd, så jag kan bada.

Det hjälpte mig inte att orka mer att tänka så, fail är fail, men jag kände mig i sammanhanget faktiskt ganska priviligierad som har allt det där, får göra såna här saker utan att det föreligger fara för mitt liv och efteråt kan jag gå hem till tryggheten och somna i min älsklings varma famn, mätt, trött och nybadad.

Vilken otroligt lyxig tillvaro egentligen. Så oerhört bra jag har det. Vad mycket att vara tacksam för!