icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

LadyG tar nya tag!

16:8 5991393
Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.
25 november 2013 11:31
5

Ny vecka, nya planer

Jag provtittar på bilder av lilla Kajsa, min kattkompis som vi var tvungna att låta somna in i tisdags. Saknaden är så stor, och jag orkar inte titta mer än korta stunder åt gången på bilderna innan det blir för jobbigt. Jag vet att det var det enda beslut jag kunde fatta, eftersom jag verkligen älskar den där lilla pälsbollen, men det gör det inte mindre smärtsamt eller jobbigt. Det enda som hade kunnat bli jobbigare skulle väl vara att låta jaget gå före och tvinga henne att genomlida sista tiden med en ständigt växande tumör i magen. Förr eller senare hade den börjat göra ont, men katter är stoiska och döljer sina sjukdomar och sin smärta in i det längsta. Hon hade inte klagat, katter gör inte det. Katter tiger och lider. Det är upp till mig, som ansvarsfull och kärleksfull ägare att ta även de tunga besluten, eftersom hon inte kan. Det är fullständigt möjligt att tumören besvärade henne utan att hon avslöjade det för oss. Hon verkade så pigg, som sig själv. Men hon hade lite besvär med foder, vissa sorters foder gav henne fruktansvärt dålig mage så vi fick vara väldigt försiktiga med vilket foder vi gav henne och hur ofta. Inte visste vi att det inte var foderallergi eller känslig mage. Hon hade sina sovplatser som hon gillade, bland annat en väska under min säng och i skohyllan ovanpå alla skor. Solfläcken på vardagsrumsbordet var en höjdare också, och den varma fläcken på golvet där varmvattensröret går till elementet. Hon sov lite mer än förr, men är man 12 och börjar bli kärring får man vara lite sömnigare än när man var kattunge. Det var inte heller något som verkade onormalt. Min lilla Kajsa, hon var alltid lite reserverad. Inte skygg eller rädd, hon hade bara hög integritet och hälsade inte på vem som helst hur som helst. Men om hon fattade tycke för en person kunde hon bli rent larvig och rulla runt för att bli kliad på magen och få tassarna masserade. Kliade man på rätt ställe under hakan kunde hon börja kurra så hon nös av förtjusning. Jag ältar och ältar, kunde jag ha upptäckt att det var något fel tidigare? Kunde jag ha gjort något om jag hade varit mer vaksam? Gång på gång kommer jag fram till att jag inte hade kunnat veta, inte utan röntgenblick åtminstone. Ändå går jag igenom vad jag vet, och jämför med vad jag visste gång på gång. Letar missad information, letar svar på en fråga jag egentligen inte vill ställa eftersom jag inte är säker på att jag vill veta svaret. Den nya veckan har börjat, jag har studsat upp till 63,4kg och är väldigt långt ifrån planerna jag gjorde upp innan jag förlorade min lilla kattkompis. -1,7kg är inte rimligt efter omständigheterna, jag har inte så mycket träningsvärk eller vätska ansamlat att jag skulle kunna tappa så mycket vikt på så kort tid. Så här hade jag tänkt mig att det skulle gå: Datum: Aktuell vikt (planerad vikt) differens mellan de båda 24 okt: 64,3 (startvikt) 0,0 31 okt: 63,4 (63,8) -0,4 7 nov: 62,4 (63,3) -0,9 14 nov: 62,7 (62,8) -0,1 21 nov: 62,6 (62,3) +0,3 28 nov: -- (61,8) 5 dec: -- (61,3) 12 dec: -- (60,8) 19 dec: -- (60,3) 26 dec: -- (59,8) Jag får se vart jag ligger den 28:e helt enkelt och justera planerna utifrån det. Ge upp är inte ett alternativ däremot, jag kan skjuta upp planerna men jag ger inte upp.

Kommentarer

  • 25 november 2013 11:55
    Det är alltid jobbigt, tungt och smärtsamt, när det gäller husdjur och sjukdom/avlivning. Ofta är det också så att genom att djur har helt andra smärtreferenser, så är det ofta långt gånget när dom börjar visa den. Jag tycker inte du har något att förebrå dig, men jag vet också att man känna sorg efter sina husdjur i många år. Jag gör det just nu.... Pepp och stöd till dig.
  • 25 november 2013 12:15
    Tack svalu, en del av mig vet att jag fattade rätt beslut men det är för närvarande bara en liten del. Mest av allt saknar jag henne, och kan inte låta bli att lyssna efter henne i olika situationer, t ex om jag börjar knäcka ägg skulle hon kommit galopperande i tron att jag ska göra tonfiskomelett och hon [KURSIV]älskade [/KURSIV]tonfisk, samma sak om jag öppnar ett skinkpaket eller en makrillburk. Sen blir jag så oerhört ledsen när inga tassar kommer trampande och inget litet ansikte tittar upp på mig fullt av hopp om en god måltid.
  • 25 november 2013 14:56
    mosel
    Vad tråkigt och sorgligt. Ja, husdjur blir en familjemedlem och det är svårt när de går bort. Du hade inte kunnat göra nåt annorlunda. Det du behöver nu är lite tid och saknaden kommer att bli lite mindre akut med tiden. Bry dig inte så mycket om en tillfällig viktuppgång, idag är en ny dag!
  • 25 november 2013 15:44
    Du har rätt mosel, känns som när man slår lilltån i ett stolsben och man tror att det kommer aldrig att sluta göra ont i tån och man tänker att nu är den säkert mosad för all framtid. Precis så känns det i själen just nu.
  • 25 november 2013 21:14
    mosel
    Usch så tråkigt! Stor kram!

Logga in för att skriva en kommentar.