Öm
Igår blev, om man ser till maten, en nyttig dag. Bortsett från semlan då, men den var god och jag ångrar den inte. Så många semlor äter jag inte i vanliga fall, så mycket onyttigt brukar jag inte goffa i mig att jag ser den där semlan som något oöverstigligt problem.
Något som kan ha verkar riktigt korkat däremot var styrketräningen och löpningen tidigare i veckan. Tack vare den kunde jag knappt gå i går, men innan jag drar på mig ogillande kommentarer om att vara försiktig: jag får alltid mer träningsvärk när jag ligger på underskott och alltid mer träningsvärk av ny träning (och just nu är allt nytt). Dubbel effekt alltså. Maken och mellandottern bara skrattade åt mig när jag stultade runt, de vet mycket väl om att jag innerst inne (under alla svordomar) är ganska nöjd.
För träningsvärken betyder, bortsett från en något udda gångstil, att jag utmanat kroppen och när värken går över är jag förhoppningsvis lite starkare än förut. Baktanken med styrketräningen är förstås att stärka musklerna, orka springa som förr. Dessutom förbränner en stark och vältränad kropp bevisligen mer än en otränad (Tack Medlem16, den peppen satt som en smäck!), fast när jag nådde målvikten före graviditeten gjorde jag det genom fokus på att äta så att jag kunde träna. Jo, jag sorterade bort det onyttiga, det skräpiga, först. Det är dåligt bränsle. Fokus låg på att orka träna, och träna tufft. Tunga styrkepass, långa och tuffa löppass. Muskelbyggande och konditionskrävande.
Den kropp jag fick av det gillade jag. Den kroppen grejade en graviditet utan problem. Den kroppen grejade 100km och snabba marathonlopp. Hittade mina 5km-tider och jag pendlande mellan 25 och 26 minuter på 5km och det var inte ens min primära distans!
Inte illa för att vara 40-taggare, eller hur 
Nu är jag förvisso äldre, och med en helt ny uppsättning erfarenheter i bagaget men jag vet också, med stöd från bekantskapskretsen, att man kan träna upp sin fysiska förmåga även högt upp i åldrarna. Den äldsta marathonlöpare jag känner fyllde 70 nyligen. På ultraloppen jag deltar i är det inte ovanligt att det finns löpare som är i kategorin 65-70 år. De tränar dock inte hårdare, utan smartare.
Att bara ösa på, snabbare, högre, starkare, hela tiden är en fysisk omöjlighet. Man måste slipa på mer saker än bara det. En sak som fått mig att grubbla djupa tankar är det där med löpekonomi. Det är fakta att en vältränad muskel kan förbränna mer energi. Det är också fakta att maximala energiupptaget i tarmen är begränsat. En vältränad atlet kommer inte att kunna äta lika mycket, ens om de äter koncentrat, som de förbränner. För att inte vägga på de riktigt långa distanserna behöver man jobba på sin löpekonomi bland annat. Ekonomiskt löpsteg drar ner energiförbrukningen, detta ser man bland annat på att pulsen sjunker vid samma fart. Om man mäter laktatet är det förmodligen också lägre.
Men en annan sak man som ultradistanslöpare måste göra är att drilla kroppen i fettförbränning vid ansträngning, för tarmen klarar inte har hur mycket kolhydrater som helst (löparmage någon?). Jag gissar att det är därför klassiska marathonlöpare springer sina 42km och sedan stannar de, medan ultradistanslöparnas lopp just börjat vid 42km. Utan att veta säkert så tror jag att marathonlöparna springer mer på kolhydrater (särskilt eliten) och ultradistanslöparna mer på fettförbränning.
Ju mer energi kroppen förbränner från fett, ju mindre kolhydrater behövs nallas från glykogendepåerna (som räcker i cirka 90 minutershård ansträngning). När glykogendepåerna är så gott som tömda (helt tomma blir de aldrig) väggar man, obönhörligen, så det är det sista man vill som löpare. Kolhydraterna är raketbränslet, men det vi vill sparka igång är den urstarka fettmotorn. Kroppsfettet är en betydligt rikare källa än det ynka energiupptag tarmen kan erbjuda, i alla fall under pågående ansträngning.
En annan sak vi inte kan påverka är att när glykogendepåerna börjar sina blir hjärnan konservativ och börjar snåla med resurserna, Noakes skriver om detta i Lore of running. Hjärnan begränsar helt enkelt hur mycket du kan pressa upp pulsen, hur mycket energi du kan ta ut s a s. Detta för att säkerställa att det alltid finns lite kolhydrater kvar till hjärnan.
Det man som ultradistanslöpare vill är lära kroppen att utnyttja kroppsfettet som bränsle, och spara så mycket av glykogendepåerna som möjligt till hjärnan. Fett kräver extra mycket syre för att bli användbart bränsle för arbetande muskler, så det är inte något raketbränsle men det är en nästintill outsinlig källa till energi! Ultradistanslöpare ligger sällan väldigt högt i puls ändå, ska man orka långt och länge kan man inte ligga för högt i ansträngningsgrad.
Jag drillade kroppen genom att inte äta frukost, eller åtminstone bara äta ägg före träningen, och därefter ge mig ut på långa löppass. Låg puls, långt och länge. Först gick det sakta, promenad blandat med jogg, men ju effektivare kroppen blev på att göra jobbet ju fortare sprang jag på samma ansträngningsgrad. Till en början väggade jag vid ~90 minuter, regelbundet. Det var ingen trevlig upplevelse att fortsätta efter den punkten i passet, men med tiden lärde sig kroppen att använda kroppsfettet som bränsle och den där väggen flyttade på sig. Vart, osäker. Den fanns säkert där framme någonstans, men jag lyckades undvika den.
Jag tröstade mig med att "det är nu träningen biter" när jag plågades som värst av soppatorsken. På sätt och vis var det just det som var själva träningen, eftersom kroppen inte gör något om man inte tvingar den. Kroppen följer alltid minsta motståndets lag, oavsett om det gäller träning eller viktnedgång. Människan har en inbyggd lättja på genetisk nivå, som gör det fruktansvärt lätt för oss att hitta ursäkter, anledningar och skäl till varför vi ska ta den enkla vägen framför den svåra.
Minsta motståndets lag är en lag som man gör rätt i att bryta. Förvånansvärt många är olyckligtvis väldigt laglydiga.
Gillar
Kommentarer
-
Dina inlägg är så himla inspirerande.😁 de märks att du är rutinerad, och känner din kropp väldigt väl :) jag sprang på löpbanetl igår 10 minuter och dom resterande 35 minuterna fick ja köra intervaller för ja blev så trött (27 år😂)
-
Jag åt också en semla efter jag varit hos naprapaten och jag äter heller inte det så ofta så det kostar jag på mig du. Så det gjorde du rätt i, bra att du trotsade kroppen du är stark och beslutsam.
-
Intressant skulle vara att få lära sig lite mer om hur man tränar efter 60. (Fyller 68 i maj) Har försökt googla men hittar inget användbart tycker jag. Jag har varit hyfsat vältränad för tre, fyra år sedan, dvs jag klarade av att småjogga och praktiserade intervallträning med gång/joggning på sträckor upp till 10 km. Men så skaffade jag en pulsklocka och upptäckte att pulsen ibland rusade upp okontrollerat alldeles för högt i slutet av passen. Väldigt obehagligt. Arbetsprov visade inget fel på hjärtat, men sen dess är jag rädd för att ta ut mig. Nu vill jag inte pressa upp pulsen högre än 120 - 125, har sett att jag hamnar där i trappmaskinen på gymmet och nöjer mig med det. Lycka till med din fortsatta träning, följer!
-
Tundrans, det är ju jättebra att du kommit igång! Då är du också en "lagbrytare"
Varken du eller jag äter några mängder så en semla gör ingen större skada, eller hur aregnisw?
Tack seglar67, du kanske vill leta efter fler artiklar om Wanja Sjödin, hon började träna i vuxen ålder och var aldrig aktiv som barn eller ungdom. Iaf om du vill träna mer styrketräning, som är det viktigaste om man vill gå ner i vikt också. Nu är styrketräning inte samma hälsokick för hjärtat som konditionsträning, men man kan ju kombinera de två och jag tror du har rätt bra koll på konditionsträningen redan.
Senast uppdaterad 16 februari 2018 13:22
-
Tack för länken, ska kolla!
Logga in för att skriva en kommentar.