Överraskad
Jag kom faktiskt ihåg måttbandet igår, tillslut. Dubbelkollade nu på morgonen, tänkte att det kanske skiljer fråm morgon till kväll men det verkar det inte göra. Midjan -1cm och +1 på lår och bak. Det har sannolikt med träningsvärken och tiden i månaden att göra.
Vikten har sjunkit jämfört med i går, men träningsvärken är kvar. Den här tiden i månaden borde jag gått upp mer. Att jag bara gick upp ett halvkilo igår och att vikten vände nedåt redan i morse är lite ovanligt.
När jag cyklar 82 minuter brukar jag oftast hinna mer än 32km, även på ganska låg puls. Förra veckan kom jag dock bara lite över 30km dagen efter tisdagens styrkepass, jag kände mig inte riktigt lika på hugget som vanligt. Den känslan, av uddlöshet, var borta igår. Jag kom 33km nästan precis, och kände mig oförskämt fräsch efteråt.
Paula är med mig på gymmet ibland, hon har fått egna små vinylhantlar som hon får leka med istället för att hon ska hålla på och försöka lyfta mina som hon faktiskt kan göra sig illa på. Hon leker styrketräning och har jättekul, hon sitter på medicinbollen (boll som boll antar jag, jag brukar ju sitta på pilatesbollen och greja) och hon klättrar upp och ner på bänken. Tack och lov skaffade jag stabila grejer som tål att man använder dem.
Och innan någon börjar prata epifys och skaderisk, läs detta: Styrketräning för barn och ungdomar: fördelar, risker och praktiska rekommendationer | Styrkelabbet Jag är helt och hållet medveten om att före 5 års ålder är det inte särskilt meningsfullt att kalla det träning så vi leker, jag har läst För barn och ungdomar | Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling (fyss.se) och är utbildad barntränare, om än för ganska många år sedan.
Vi leker. Fram tills hon är 6-7 år leker vi bara. Inte mer eller oftare att det är roligt. Vem vet vad hon kommer att tycka är roligt om ett år, tre år, tio år?
Lika bra att förklara det där på en gång, jag har hört det några gånger nu från välmenande människor som inte själva tränar och kanske tycker det är lite läskigt när pulsen ökar (och som gränslöst nog försöker lägga sig i hur andra människor uppfostrar sina barn, men ok det kan jag ta eftersom det är i all välmening i tron att de hjälper till).
Det är inte farligt för barn att träna. Inte om det sker under kontrollerade former. En vuxen ska vara med och hjälpa barnet göra rätt.
Men vet man inte själv vad som är rätt kan det ju bli läskigt, det förstår jag. Men jag vet, och jag ser hellre att hon har egna grejer som är säkra och roliga att använda, och som lär henne att träning är något lustfyllt, en gemenskap och ett äventyr än komma med förbud, regler och pekpinnar.
Livet är fullt av pekpinnar ändå.
I skolan kommer hon förhoppningsvis hoppa hopprep, spela boll, klättra omkring i klätterställningen, leka kull och vad nu barn hittar på.
Eller, om man vill sätta andra namn på det, träna spänst, koordination, träna gymnastik, kondition och vad nu barn hittar på.
Eftersom det är vardagen hemma som riskerar att bli den minst aktiva, i och med tillgång till TV och andra skärmar, är det ännu viktigare att erbjuda barnen fysiska aktiviteter som är roliga. Jämte mycket grönsaker, fullkorn och fisk, kyckling eller magert kött, regelbundna måltider och begränsat sockerintag (särskilt lättkonsumerat socker som i saft, läsk och juicer) tror jag att hon kommer att växa och bli en stark, aktiv tjej inte bara i viljan.
Vi brottas med detta med pottan, för det mesta går det bra men ibland blir hon envis och ska inte gå. Först förstod jag inte varför, men nu tror jag det handlar om att testa gränserna. Hon vill inte gå på pottan just då helt enkelt, hon vill bestämma själv när hon ska gå, och hon saknar än så länge muskelkontrollen och styrkan som krävs för att skjuta på behovet.
Så det är bara att uppmuntra, påminna, hjälpa, städa och tvätta. Hon vet vad som krävs av henne, det är bara själva utförandet som svajar ibland. Då är det svårt att bli arg på henne, när man vet att hon försöker.
Men lite trött på att tvätta och städa... ja det kan man väl säga att jag är.
Vi är nu inne i fasen då hon har både trosor och byxor, när det var varmt sprang hon med rumpan bar och när det fungerade fick hon ha små trosor som är lätta att dra ner. Nu alltså mjukisbyxor ovanpå dem, väldigt blöjlikt. Frågan är om hon kommer att minnas, jag räknar med att hon glömmer sig några gånger innan hon greppat.
Tur att vi har en bra tvättmaskin 
Ha en trevlig vecka allesammans!
Gillar
Kommentarer
-
Rörelse är väl bara bra tänker jag.
-” Det ska böjas i tid - det som krokigt ska bli”....heter det ju.
Det ligger nåt i det uttrycket.
Det vet vi alla hur vanans makt styr våra handlingar...på gott och ont....så jag tycker det är toppen det du gör. Leker fram en bra vana ✌️😄 sen om hon anammar den senare i livet återstår att se...men då har du gjort ditt.
-” Barn gör inte som du säger- de gör som Du gör ” ...så pepp från mig.✌️
Det finns alltför många runda ( jag sa inte överviktiga...) barn . De äter fel många gånger och det är ju inte deras fel.
De sitter vid datan, paddan, mobilen...och det kan dom hantera tidigt i livet.
Det är inte dom som köper hem dålig mat...barnen vet inget annat än det.
Inte undra på att många är ” högt & lågt” p.g.a sockret/ snabba kh de får i sig.
Så speedade...så de knappt kan sova....stackars..
Grattis till nya ” måtten ”
Senast uppdaterad 5 augusti 2021 15:20
-
Fast barnfetma är ett globalt problem som är på väg till Sverige. Det är aldrig barnen som bär skulden för eventuell övervikt eller fetma, matvanor, godisvanor m.m. Det är inte barnen som planerar middagen och ställer fram den, planerar aktiviteter och aktiverar familjen.
Sen kan det finnas andra, medicinska förklaringar men det förklarar inte alla fall.
-
Tänker att det enbart är till fördel att barnen får följa med och bli en del av det som de vuxna syllelsätter sig med. Man har ju barnen med ute på gården bland gräsklippare, yxor och krattor oxo, så varför inte bland hantlar, bollar och yogamattor. Min son var inte gammal då han var med far sin och högg ved med egen yxa..... kan tänka mig att någon skull ha fått hysteriskt anfall om de sett det hela och anmält till myndigheterna.... Sonen är nu vuxen och är en man som inte har problem med att ta olika verktyg i sin hand och fixa olika grejer. Som Bella50 skriver - ska det bli krokigt skall det böjas i tid!
Man är ju en rollmodell för sina barn och om man har dem med i rörelse och motion blir det en naturlig del av vardagen. Gillar att ni gör det hela till en lek - det är ju det som rörelse vid tidig ålder handlar om. Låter sunt, utvecklande och lägger en bra grund för sunda levnadsvanor!
-
Precis, visst är det så. Barnen gör som vi gör, inte som vi säger.
Det är delvis därför jag börjat skaffa mängder med pocketböcket som jag läser istället för e-böcker. För hur ska Paula kunna se att jag inte bara sitter med plattan och slösurfar? Nej, hon måste få se att det är böcker jag läser, så hon också blir nyfiken på det.
Barn lär sig av det vi gör, apar efter och härmar. Säger man tack och varsågod, föregår med gott exempel och visar barnen hur man gör, så kommer det så småningom.
Om man hjälper dem, påminner och pratar med dem.“Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
(Astrid Lindgren i en debatt om barns rättigheter i ’Husmodern’, 1948.)
Logga in för att skriva en kommentar.