Övervikt och fetma är ett komplext problem

Till för inte så länge sedan tillskrevs överviktiga och feta egenskaper som "lata", "viljelösa" och "saknar självkontroll". Även forskarkollegiet ansåg att överviktsproblematiken borde gå att komma till rätta med om man kunde hitta en metod som fick "folk att skärpa sig". Nu är det tack och lov inte 1900-talet längre, forskningen har gått vidare även om samhället i stort inte riktigt hängt med. Nu vet forskarna att det är kraftfulla mekanismer som jobbar bakom kulisserna, lika kraftfulla som de som drogberoende utsätts för (mat och morfin har visat sig påverka samma receptorer i hjärnan bland annat), den stora skillnaden är att mat ger utslag som droger endast kan drömma om. Mat är en kraftfull drog, och vår hjärna kommer att använda varenda knep i boken för att lura dig att äta mer än du egentligen vill ha. Forskarna testade sin teori på råttor. Först lärde de råttorna att en röd blinkande lampa betydde att de skulle få en elstöt som gjorde ont om de inte omedelbart flyttade sig från maten. Råttor är smarta, så de lärde sig snabbt att frukta lampan. Sedan lät de en grupp råttor äta fritt från en dignande buffé med råttornas motsvarighet till skräp-mat och en annan grupp fick den nyttiga råttmaten. Båda grupperna hade tillgång till den nyttiga maten, men bara den ena hade tillgång till buffén. I takt med att buffégruppen fick smak på onyttigt övergav de den nyttiga maten, och började äta mer och mer från buffén. De åt sig överviktiga, sedan feta. Inte ens den röda lampans blinkande övertygade de feta råttorna om att sluta äta, så stark är impulsen att fortsätta äta. Nu är människan ingen råtta, men betendevetenskapen ser förvånansvärt ofta att det som gäller för råtta även gäller människa. Det är samma kraftfulla mekanismer bakom, det är samma hormonkaskader som släpps lös i hjärnan och det är samma beroendemekanismer. Forskarnas råttor uppvisade dessutom hela spektrat av abstinensbesvär, på ett sätt som väldigt mycket påminner om narkotikaberoende, när buffén inte längre fanns tillgänglig. Även mätningar i hjärnan visar att hjärnan mår och beter sig som en beroendes hjärna. Fet eller söt mat utlöser de kraftgaste hormonsvaren, belöningscentra fullkomligt exploderar av dopamin (belöningshormon) hos råttorna när de får skräpmaten. Effekten är dock avtagande, och det krävs en större och större dos för att få samma effekt, vilket tvingar råttorna att äta mer och mer trots att de är mätta, och så går de upp i vikt. Ofrivilligt ska tilläggas. Tyvärr reder de inte ut hur man ska behandla det, de är bara på gång att försöka enas om att man kan vara "food addict", matberoende. Än så länge kan de inte komma överens om hur, vad eller ens om termen egentligen borde finnas och i senaste psykiatribibeln DMS-V (Diagnostics and Staistical Manual of Mental Disorders) vågade man inte ta med matberoende som en åkomma av rädsla för att stämpla överviktiga och feta som mentalsjuka. Vilket i förlängningen bara försvårar för drabbade att få verklig, fungerande hjälp. De verkar vara skapligt överens om att någon form av beroendebehandling bör sättas in, och sen börjar åsikterna spreta. Och medan de grälar om det, och en massa annat kan vi väl konstatera att man visst kan bli matberoende. Man kan visst göra sig av med det oket och få ett vanligt liv. Men det hade varit lättare för alla inblandade om Sjukvården hade haft någon som helst beredskap och kunskap i ämnet och hade kunnat bidra med verkliga resurser på de områden där det betyder något. Jag bröt nog aldrig mitt matberoende medvetet, jag sökte mina dopaminkickar på annat håll och bytte ett beroende mot ett annat. Det fungerade det med, men jag fick komma på det själv. Det tog tid och var väldigt svårt och jobbigt att klara själv. Tänk om jag hade vetat att jag delvis brottades med mina egna hormoner? Hade det blivit lättare då? Nej, det tror jag inte men jag hade haft lättare att stå ut. Det hade varit lättare att resonera sig fram till det rätta om jag hade vetat att hjärnan aktivt försöker lura mig i varenda hörn för att få mig att äta mer än jag behöver, mer än jag ska ha, mer än vad som är vettigt. Själva kampen hade jag fortfarande behövt ta själv, men jag hade haft mer kunskap och kunskap är makt. Själva artikeln läste jag i papperstidningen men den finns online, om man vill prenumerera på tidningen eller köpa den: Källa: [LANK]http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=is-obesity-an-addiction[/LANK]

Kommentarer

13 september 2013 12:11

BlondyTr

Fy vad intressant läsning detta var. Man vet ju om vad som är farligt och så, men det är ändå svårt att sluta. Tack för att du tog upp denna här =)
13 september 2013 14:10

maemal

Mycket intressant!
13 september 2013 14:53

lflickan

Intressant läsning. Vi har läst lite om beroende och sånt nu i skolan. Blir bara mer och mer intresserad av vad som änder och sker i kroppen. :)
14 september 2013 18:35

LadyG

Ja, jag tyckte artikeln i Scientific American var väldigt spännande, de tog upp saker jag kände igen och förklarade dem så jag äntligen fick klart för mig varför det gick som det gjorde innan och varför det fungerar nu.

Logga in för att skriva en kommentar.