På banan igen
Drog ju till baksidan när jag sprintade ikapp en tunnelbana för en evighet sedan. Sedan dess har jag lagt ner allt vad träning heter ett tag, surat, vilat ut tills inget gjorde ont och sakta men säkert känt hur stramheter och "ondingar" försvunnit.
Det har tagit tid. Flera veckor. Så ingen är väl förvånad om jag säger att jag var övertygad om att jag hade glömt hur man gör när man springer. På Göteborgsvarvet agerade jag farthållare åt min dotter, som ville komma in på under 3 timmar så då lotsade jag henne runt banan i ett sådant tempo att hon skulle klara det. Hon grejade sin målsättning med lite under 2 minuter till godo. Det var kamp, men hon grejade det!
Så, benen höll för 3 timmars (för mig) lugn löpning. Än fart då? Vårruset fungerar ju bra att testa det på, så jag drog på. Hade jag inte behövt stanna i en buske (som om jag inte alls gjort vad jag behövde före start!!!) längs vägen hade jag tangerat personbästa eller därikring. Nu blev tiden 27:25 och det trots att jag förlorade värdefull tid i busken ;)
Det förvånade mig stort.
Det tål att funderas över.
Dessutom är jag fortfarande långt före 'önskvärt hittills' på mitt årsmål, jag har till och med marginaler att relaxa denna veckan om jag vill inför maran.
Jag tänkte som så att om inte kroppen håller för 5km maxning håller den inte för en mara heller, så jag värmde upp ordentligt den här gången. Både lite jogg, lite flax med F&S och lite försiktiga töjningar. Så att pulsen kunde snitta över 170 redan första km berodde på att jag redan var i farten s a s.
Mitt uppmätta laktattröskel når jag vid 170bpm (92% av maxpuls). Jag snittade 174 (94%) hela vägen och toppade på 179 (97%).
Det tål också att funderas på.
Rätt dag, rätt humör kan jag tydligen komma upp i puls ändå. Tänk att det ska vara så svårt att få upp den på träning då... Kan ta i så det känns som att jag ska kräkas då med, och den vill ändå knappt masa sig över 165.
Nu fick jag en del att tänka på som sagt.
Antagligen spelade den omsorgsfulla uppvärmningen ganska stor roll, liksom det faktum att det var tji att hålla fri fart första kilometern. Det var fruntimmer överallt :-)
Det flera veckor långa uppehållet har lett till att jag lagt på mig några kilo, jag äter som en högenergiförbrukare även när jag inte är det tydligen. Men den här veckan kan jag inget göra åt det, inte samma vecka som en mara, så jag får helt enkelt acceptera och hantera det senare.
Kroppen verkar trivas vid 67-68 men mentalt trivs jag bättre runt 63-64 så jag får väl övertyga kroppen om att det är 63 som är bra, inte 68 :-)
Den debatten har vi haft förut, kroppastollen och jag :-)
Jag vinner alltid i slutänden.
Gillar
Kommentarer
-
Vilken kämparglöd du har 🌹👍
-
Skrattade gott åt busken! :-D Skönt att höra att du är tillbaka med löpningen igen efter att ha varit skadad! :-)
-
Tack, jag behövde bryta ihop och sura en stund, och ville inte förpesta tillvaron för er andra med all negativism som bara strömmade ur mig just då så jag höll mig till det gamla talesättet "har du inget gott att säga behöver du inte säga något alls" eller hur det nu var :-)
-
Risken finns bara att jag i min besvikelse uttrycker mig så att någon blir ledsen, jag ville inte riskera det. Fast nu är jag glad och fått perspektiv, då kan jag bättre beskriva det som stört mig utan att riskera att trampa på någon :D
Det har ju hänt i det förflutna att jag råkat dabba mig, och det låter nästan lika illa när man försöker ta sig ur klaveret som när man trampade i det så jag tänker försöka undvika sånt i mesta möjliga mån :-)
Den sortens skrammel kan vi vara utan tycker jag :D
-
Du är en kämpe och du har så rätt i att det är bra att vara tyst om vi riskerar att vara elaka. Vi får tänka på ordspråket "tala är silver och tiga är guld" det vinner vi på.
Härligt att du känner att du är på gång igen!
Logga in för att skriva en kommentar.