Påsk, lidande och uppståndelse på tredje dagen
I två dagar har vi varit hemma hos pappa och tagit hand om ved, han fällde askarna som stod ute vid gårdsplanen eftersom de hade röta och hotade att välta på egen hand om han inte gjorde något.
Idag är tredje vackra dagen i rad med sol och lätta vindar med jag lider redan av att bara kliva ur sängen, så jag är djupt tacksam för att maken hade annat han behövde göra idag.
Jag är för visso ganska vältränad för att vara 50 men kroppsarbete i två dagar är lite mer än jag är van vid. Jag vet inte om ask är tyngre än annan ved, men det vad tjocka, tunga och otympliga klumpar, en del grenar var som små träd.
Askarna har stått där så länge någon kan minnas, men nu hade de alltså nått livets slut. Vi hann kapa, klyva och stapla en förfärlig mängd ved, pappa har alzheimers men det hindrar honom inte från att kunna det här. Kroppsminnet, tror jag, sitter bättre än närminnet.
Vi pratar inte så mycket när alla maskinerna är i gång, så det är mycket som sägs utan ord. Gester, blickar, nickningar. Den sortens kommunikation fungerar som om han inte vore sjuk alls.
Bild: Körlektion. Antagligen den enda lektion maken får, nu kan han det här.
Pappa, i signalfärger, undervisade maken i traktorkörning. Lektionen bestod i att pappa pekade på traktorn och sa "håll nere frikopplingen ordentligt när du startar". Lektionerna är oftast inte längre från pappa. Han griper in om det behövs, senare. Men först vill han se vad man kan lista ut själv.
Maken är snabb på att lära sig, och vågar testa nya saker utan någon tidigare erfarenhet. Snart körde han traktor som om han visste vad han gjorde, och det var bara ett spänt drag i ansiktet som avslöjade hur mycket koncentration det krävdes för att vända ekipaget utan att välta något, mosa en rosenbuske eller tappa veden i skopan.
En traktor är en helt annan sak att köra. Den är evighetslång framåt, och du sitter i stort sett i bakluckan om det hade varit en bil. Tittar du bakåt tar fordonet slut strax bakom dig. Det finns en förfärlig massa spakar och knappar, för hög och låg växen, för redskap fram och bak och allt vad det nu är.
Men maken bemästrade både dem och vedklyven. Pappa såg nöjd ut. Han kunde gå med motorsågen och vi kunde sköta oss själva.
Så maken och jag fyllde skopan med ved, han körde bort den till klyven och klöv, jag staplade. Pappa sågade till mer när vi började få slut på ved, och mellan varven hjälpte han mig att stapla.
Det var roligt att jobba med pappa, han är munter och tycker det är roligt. När han blir trött sätter han sig en stund och övervakar. Det finns ingen prestige i att han minsann ska jobba lika hårt som 'ungdomarna', som farfar led av. Farfar kunde jobba sig fullständigt ledbruten för att hänga med friska män som var hälften så gamla.
Jag är så stel idag att jag inte blev ett dugg förvånad när jag såg att vågen pekade på +2,1kg. Jag har inte ätit mina soppor, jag hade aldrig orkat tungt kroppsarbete i två dagar på 800kcal, och jag har träningsvärk i precis hela kroppen.
Det försvinner med tiden, idag är det måndag och jag återvänder till rutinerna.
Gillar
Kommentarer
-
Härlig motion i härligt väder. Gillar verkligen det du skiver om demens och kroppsminnet - så är det. Kroppen minns det som knoppen glömt.
-
Att greja med veden värmer minst två gånger, en viss belåtenhet vet jag kommer att infinna sig när vi eldar med veden vi lagt ner möda på att fixa.
Att göra välbekanta saker, sådant som den sjuke känner igen, ska bara vara positivt. Jag är inte utbildad i demensvård, men jag känner pappa. Han hade roligt, och han tyckte om att titta på staplarna och se dem växa.
-
Askar kan vara lättkluvna när de är färska, men tunga som attan. Om ni tog ner och hand om flera träd så förstår jag att du har träningsverk, det är lite ovana rörelser att plocka upp och kånka på klabbar. Gör ved regelbundet med maken, men vi gör sällan mer än 2 kubik i taget, sen är man för trött. Mysigt att vara tillsammans är det dock alltid, framför allt när solen skiner.
-
Pellinor, en del av grenarna verkar ha kilat fast sig rakt ner i marken när träden föll. Måste ha varit väldigt tungt för att köra ner grenar tjocka som barnarmar rakt ner i marken så där. Vid foten är stammarna för tjocka för att hanteras, vi funderar fortfarande på var sjutton vi ska göra med de där bitarna. De väger ju mer än traktorn orkar lyfta!
Så vi är långt ifrån klara men vi har tagit en rejäl tugga ur högen
Det som jag på håll trodde var ris var egentligen grenar som var så tjocka som vedträn, det såg bara ut som ris för att stammen är så tjock
-
Oj så duktiga ni varit.. Får lite dåligt samvete då vi inte gjort så mycket nytta denna påsk. Men vi har väl båda lyssnat på våra kroppar ocj knoppar jag och gubben.. Det du skriver om din far påminner om när vi köpte huset vi bor i i dag och hade en hel del träd att fälla. Då kom min manns pappa och hjälpte oss och även om han var gammal redan då ( nu borta sedan några år tillbaka) så blommade han upp då han som gammmal skogshuggare fick visa upp vad han kunde och hur man kunde lösa mycket med en motorsåg och en rejäl vinsch. Mycket jobb och som du skriver veden värmer mångga ggr. Visst är det som du skriver om kroppsminnet, det minnet sitter så mycket bättre än närminnet som kommer och går.. Men försvinner oftare oc oftare med tiden.. Låter som en bra helg! ;)
-
OmeLÄTT, det var en jättetrevlig helg, särskilt som pappa levde upp igen och hade roligt. Han har varit lite låg på sistone, tills han fick jobba med något igen. Dementa kanske behöver minnena som det för med sig att jobba fysiskt också, bekanta rörelser som väcker minnen från förr.
Det kommer att bli bra när vi är klara
-
Ja tror du har rätt. Min svärfar sa att den dagen jag inte kan jobba kan jag lika gärna sätta mig i en stol och dö.. Det var ungefär så han gjorde vid 91 års ålder när haninte orkade mer.. Han gav helt enkelt upp.. Tänk så mycket bättre många gamla skulle må om de fick röra lite på sig och få någon liten lätt uppgift som de behäskar oxh som sitter i händerna pochgår av gamal vana.. Som att vara med att baka lite bröd eller skala lite potatis..
-
Pappa är 73 och inte jättedjupt inne i sjukdomen än, men han har ju bättre och sämre dagar. Medicinen hjälper väl lite mot de värsta symptomen, men den botar eller bromsar ju inte själva sjukdomen.
Tänker att de bra dagarna blir fler och kommer tätare om man är med och gör saker, även om man få baxa med honom i början innan han kommer på att det är roligt. Men om man inte är med och gör saker kommer de bra dagarna mer och mer sällan, i brist på stimuli, och då kanske det till och med går fortare in i dimman.
Jag förstår ju att det inte finns någon återvändo, men jag måste ju inte ge upp på en gång för det.
-
Jag klyver och staplar gärna ved... Men orkar inte bära och gå uppför samtidigt. Det gör maken
Senast uppdaterad 11 april 2023 19:18
-
Bella50, då är det tur att man kan hjälpas åt! Jag kan inte hantera klyven,men jag är en fena på att stapla 😊
Logga in för att skriva en kommentar.