Rörigt
Det var ett tag sedan, torktumlaren som kallas livet har rumlat runt ganska ordentligt.
Det är så mycket sjukdom, så mycket ledsamheter, att jag inte orkar tänka på det allt. Det har funnits ljusa stunder, och jag försöker fokusera på dem.
Jag har varit på kurs, en långhelg hemifrån var kanske inte direkt vilsamt men det var spännande. Vi firade nationaldagen genom att bjuda pappa och hans kvinna på grillat och sitta och prata en stund, det var supertrevligt. Paula spelar fotboll och tycker om det.
Testade ett nytt recept på rabarberparfait, som gick hem. Detta blir cirka 1,5 liter glass:
400 g rabarber
1 vaniljstång
4 dl socker
1 msk färskpressad citronjuice
6 äggulor
6 dl vispgrädde
färska jordgubbar till garnering
Gör så här:
Ansa och skär rabarbern i cm-stora bitar. Skär ett snitt i vaniljstången på längden. Skrapa ut fröna.
Lägg rabarber, vaniljstång, frön och hälften av sockret i en kastrull. Låt koka på medelhög värme till en fast kompott, ca 15 minuter. Rör om då och då. Ta från värmen och lyft upp vaniljstången. Tillsätt citronjuicen. Låt svalna.
Klä insidan av en avlång form, ca 1 1⁄2 liter, med plastfolie.
Vispa äggulorna med resten av sockret fluffigt med elvisp. Vispa grädden fast.
Blanda försiktigt ner kompotten i äggsmeten. Rör sedan ner grädden.
Häll smeten i formen och täck med plastfolie. Låt stå i frysen minst 8 timmar.
Jag smyckade med jordgubbsmeliss och flädergranité (2 dl konc flädersaft, 1 dl vatten, 1 msk färskpressad citronjuice som blandas och djupfryses minst 8 timmar innan man krafsar loss smul att smycka med) men flädergranitén hade jag kunnat vara utan för den är väldigt syrlig, och jag tycker inte om surt. Men andra som smakade tyckte om det, så det kanske finns ett existensberättigande?
Jag tänker testa det här receptet med jordgubbskompott också, det kan jag tänka mig kan vara fantastiskt gott.
Det gjorde inte vikten några tjänster, som om jag brytt mig eller orkat hålla i. Jag brottas med att orka med min träning, jag vet hur deprimerad jag blev förra gången jag inte höll i den. Det är samma läge nu igen. Som en skugga i utkanten av synfältet, vänder man blicken dit försvinner den men man kan inte flacka med blicken hela tiden. Då blir man trött. Träningen är ljuset jag håller upp mot mörkret.
Med tanke på att vi har så mycket rabarber att odlingskragen de växer i nästan bågnar kanske jag ska leta rätt på ett recept på rabarberfromage?
Lilltjejen är sitt vanliga glada jag, hon kan inte gå in i ett rum utan att lysa upp det och göra alla i det glada.
Det är 5-åringens magi.
Hon är äventyrlig dessutom, pappa har byggt till hennes klättertorn och satt upp gunga och ringar att hänga i och dem klättar och klänger hon i när hon inte klättrar i sitt torn.
Tänka sig, att hon snart ska börja 6-årsverksamhet. Skola. Allvar. Hon? Detta spralliga, busiga och otroligt aktiva barn? Ska hon sitta ner hela dagarna? Som älskar att springa, helt ute men inne duger om hon måste.
Jag är skeptisk...Men nu börjar jag ta ut olyckorna i förskott igen. Det ska jag försöka låta bli att göra. Var dag har nog av sitt, heter det väl?
Ta hand om er, och krama era nära och kära.
Gillar
Kommentarer
-
En dag och en sak i taget, vi tar oss vidare tids nog.
Dessa spralliga barn, fulla av energi, vi föräldrar som känner - jösses hur ska det gå.... Dottern har alltid haft ett högt tempo, en vanlig ledig förmiddag kan vi gjort 10 olika saker mellan 7-10. Trots det gick de bra att börja sexårs och nu slutar hon 2 an. 
Så på något vis så kan de där spralliga, springande barnen lyckas med fokus också. Kämpa på och fokusera på de som behövs mest i stunden.
Pepp pepp! -
Pepp ❤️ Livet är inte alltid lätt men vi reser oss igen starkare än innan. Att vara förälder innebär många olika problem till glädje det är livet med barn inte lätt alls.
kämpa på ❤️
tack för receptet det ska jag prova. -
Den delen av "livet" kan man tyvärr inte göra mycket åt...bara ta sig igenom...hålla huvudet i ljuset så man inte försvinner in i tunneln.
Att ha denna solstråle är en ynnest.
Hoppas allt blir bättre med tiden...även om jag inte är insatt.
Hur gör andra med sina rabarber ?...Här vill de sig inte alls...
Mitt vårt senaste glädjeämne i vardagen är den Prins vi adopterade 14/5....
Livet blev mycket bättre med honom .
Senast uppdaterad 21 juni 2022 07:33
-
Tack Waza79, vad härligt att hon fann sig till rätta. Det är ju så, an undrar och oroar sig, hela tiden. Jag måste sluta med det. De fixar det, de där små.
Tack Lv1, ibland känns det som att allt dåligt kommer sammtidigt men så är det antagligen inte. Men när man står mitt i det är det lätt att tro det.
Tack Bella50, maken har haft två rejäla lunginflammationer på tre månader. Jag börjar bli riktigt orolig, den här gången satte de in bredspektrumantibiotika. Det tunga artielleriet använder de inte hur som helst nu för tiden. Men inget blir bättre av att jag oroar mig, framför allt blir han inte friskare av det.
Jag tror att våra rabarber exploderar som de gör för att jag inte alltid hinner ha hand om dem, så de får växa vilt och bladen drar ner näring till roten så de kommer mycket mer året därpå. Plus att jag gömmer överbliven kompostjord under dem, när vi får över.
Vilken otroligt fin katt, verkligen en Prins. Vilka ögon! Vilken närvaro, han vet att han är stilig, kolla blicken -
Åh, då förstår jag din oro...det är ju inte lätt att inte oroa sig...
Då hoppas jag han är på bättringsvägen nu iaf.
Ja han ser lite NOBEL ut...han är ju av fin RAS, vilket jag inte bryr mig om alls.. 8 år...och omplacerats p.g.a av mattes sjukdom.
Det var nog ÖDET att jag såg annonsen när jag besökte en sån sida...då jag gärna ville ha katt igen efter 2 månader helt utan.
Han hade ALLT vi letade efter...åldern ( vi vill helst inte att han ska överleva oss)...är en van husbilsåkare, älskar att bli kammad...otroligt snäll. Han fann sig här direkt och vi älskar honom högt. Maken byggde en utegård till honom direkt. Vi tog en del av altanen till Prins Morris....ha,ha.
önskar dig allt gott nu
Ang rabarberna så gör inte jag nånting heller....
Senast uppdaterad 21 juni 2022 08:12
-
Jag tyckte nog han såg förnäm ut
Det låter verkligen som ödet, han behövde ett hem och ni behövde en PrinsFör visst är det tomt utan katt, jag har svårt att tänka mig huset utan katter. Så tyst och tomt det skulle bli! Men van husbilsåkare, det är ju inte alla katter. Det måste ju verkligen varit meningen!
-
Kram från familjen
-
Åh vilken mysstund. DOM är viktiga att hinna med i den dagliga "stressen".
Och pappa får var fotpall åt sina tjejer...hi,hi
-
Paula hade fått sina första egna fotbollsskor, så hon vägrade ta av dem
Pappa har en ängels tålamod med oss tjejer
Logga in för att skriva en kommentar.