Så långt har jag kommit
Förr hade jag ätit upp min ångest och oro. Jag hade sannolikt ätit och ätit, tills jag fått ångest. Då hade jag haft fler anledningar att äta. Jag hade dessutom valt de onyttigaste sakerna, de värsta kombinationerna. De som ger mest, som stjälper snabbast.
Att jag inte gjort det den här gången säger en hel den om hur mycket jag lämnat den gamla livsstilen bakom mig, hur långt jag kommit.
Däremot har jag organiserat och städat som en dåre. Ju mer kaotiskt (omgivning eller inuti, båda triggar beteendet) ju mer städar och organiserar jag. Jag ställer kryddorna i alfabetisk ordning, besticken i storkelsordning, glas och tallrikar i snörräta rader. Det begränsar sig inte till det heller, går det att organisera eller katalogisera gör jag det. Kan man sortera det, lägga det i lådor eller fack så gör jag det. Det ger mig lugn att allt har en egen plats, att det går att sortera saker.
Det är inget mysterium att det det blir så, att jag reagerar så. När saker spinner utom min kontroll tar jag ett hårdare tag om det jag kan kontrollera istället och börjar sortera kryddor, burkar och strumpor. Det som är en gåta är hur jag kunde låta vikten spinna utom all kontroll som jag gjorde. Jag, med mitt kontrollbehov?
Det är inte ens så att det är något nytt, jag har alltid varit sådan. Till och med som barn sorterade jag och katalogiserade saker. Jag höll på att driva mina föräldrar till vansinne, eftersom mitt sorterande inkluderade kottar, pinnar och stenar utomhus. Allt gick att sortera 
Det kanske är så att det var det ohämmade, okontrollerade som var avvikelsen. Det kanske var den gamla livsstilen som var avsteget från den jag egentligen är, och det är nu som först jag hittat tillbaka till den jag föddes att vara?
Det kan vara så, vissa av oss hittar oss själva sent i livet.
Jag fick syn på min spegelbild i morse. Enbart iklädd underkläder ser man mer än man kanske vill se i en helfigursspegel, och visst finns det lös hus att beskåda men det jag stannade upp och tittade på var magmusklerna. De börjar faktiskt synas lite, man anar att magen inte längre är den där släta, mjuka massan på mitten. Axlarna ger inte heller det där släta, rundade intrycket som frånvaron av muskler eller mycket underhudsfett kan ge. Jag tittade i spegeln och kunde se själv att det syns att jag tränat.
Tränat, var det ja. Frånvaron av träning på sistone har i alla fall inte drabbat musklerna än, men ska jag behålla det jag jobbat ihop får jag skärpa mig.
Man kan inte leva på gamla meriter helt enkelt.
Gillar
Kommentarer
-
Man mår oftast bättre när man har ordning omkring sig, så då har ditt städande fyllt flera syften samtidigt.
Nej, träning är en färskvara. Jag ser det själv i spegeln på min sladdriga mage då jag hållt upp för länge. Men tack och lov går det förhållandevis fort att få en fastare och plattare mage igen. Ja, alltså ingen fotomodellmage men en hyfsad 40+ mage med markerad midja och utan den där irriterande muffinsmagen som hänger ut över byxlinningen.
-
Det är nog en sak att ha ordning på saker runt omkring sig och en helt annan när det handlar om vikten.
Det senare innefattar så mycket mer, som känslor, hormoner etc. Visst är det lätta att säga ”varför lät jag det gå så här långt”, men jag tror att det finns mängder med förklaringar till det. Det är ju först när vi faktiskt blir motiverade som det är möjligt att göra en förändring.
En liten fråga; hur reagerar du om mannen din råkar ställa en kryddburk fel? Har du överseende och rättar till det, eller får han ”skäll”?
Jag är inte överdrivet ordningsam, snarare det omvända, men jag har kommit på mig själv att jag vill ha en viss ordning i diskmaskinen, på alla 3 nivåer. Och gubben min tycker tydligen tvärtom. Då möblerar jag om innan jag startar maskinen, för då vet jag precis hur jag sedan ska plocka ut
-
Medlem16, det är ju skönt när någonting går fort
gittan52, jag funderade på det där ordentligt men de första 8-10 gångerna säger jag nog inte så mycket utan bara ställer saker rätt igen. Om det fortfarande händer påpekar jag att jag har en specifik ordning jag skulle uppskatta, men efter det börjar nog mitt tålamod tryta även om jag är mycket mer tolerant nu för tiden än förr. Då exploderade jag, ofta direkt och utan förvarning, som om det vore en personlig skymf eller något.
Ett exempel på hur tokigt det kan bli var när han hade sköljt ur alla nappflaskorna, och med flit blandat rosa, blå och gröna nappar till respektive flaska så ingen flaska hade rätt napp tyckte jag. Det störde mig så pass att jag blev tvungen att säga ifrån. Någon vecka senare gjorde han samma sak med sodastreamflaskorna, sköljde ur dem och satte inte svarta korkar på svarta flaskor, vita korkar på de vita flaskorna eller den grå på sin grå flaska. Efter vår diskussion så kändes det ännu mer som om han retades med mig, så jag frågade om han med flit gick in för att reta gallfeber på mig med såna där saker. Det visade sig att han inte ens hade märkt att han satte "fel kork" på flaskorna, i hans värld var det bara korkar och flaskor! Då blev jag ännu en gång påmind om hur viktigt det är med kommunikation, jag frågade innan jag började skälla och när vi pratat insåg jag att jag inte hade något att vara upprörd över
Det är mycket bättre att prata om saker än att gå och koka dem inombords, som en tryckkokare.
Men, ibland måste man hålla igen. Det tog extremt mycket självkontroll för att inte ingripa och rätta honom när han gjorde saker på ett annat sätt med Paula i början, men han har rätt att forma sina egna erfarenheter och har en fullt fungerande röst att be om råd med om han vill ha dem så jag fick sparka mig själv i häcken och hålla mig borta så att de båda fick knyta an i lugn och ro, han fick lära sig det praktiska, ta och känna ansvaret på egen hand utan att jag hovrar som en hök över honom. Men så blev det lyckat också, nu är de jättenära och har superfin kontakt.
Så jag får fortfarande jobba jättehårt på att hålla mig inom gränserna för det vettiga, om jag låter mina impulser skena iväg med mig skulle jag nog bli extrem ganska fort. Ordning och reda är skönt, men det måste finnas gränser. Om inte annat för att familjen ska orka leva med mig
Senast uppdaterad 23 juli 2019 11:25
Logga in för att skriva en kommentar.