Sjukt nöjd

Sjukt nöjd, trots att pulsbandet lagt av helt. Hade först inte tänkt ge mig ut, för varmt och för less. Håglös, trött. Gav mig ut ändå på en 6km-runda, och fick en helt underbar löpning! Precis när jag behövde det som mest, så levererar kroppen. Ibland är löpning helt otroligt skönt.

Det säger en hel del om hur nöjd jag är, att det inte rör mig i ryggen att pulsbandet lagt av. Det gick så bra, det kändes så rätt. Hittade lunken nästan på en gång och stannade för att jag var hemma igen, inte för att jag var trött.

Det är svårt att beskriva den lyckan, all stress som rann av mig och alla spänningar och knutar som löste upp sig medan jag sprang. När jag kom hem igen, 46 minuter senare kunde jag inte sluta le. Det är fortfarande varmt så det stör, det är kvavt och syrefattigt. Men det verkade inte störa kroppen det minsta, den visste vad vi skulle göra och tog sig an uppgiften med större entusiasm än jag alls vågade hoppas på!

Det är precis sånt här jag älskar löpningen för. De där passen där man kommer hem och är full av ny energi! Jag filosoferade lite om det kunde vara så att jag var full av stress och spänningar (negativ energi) men genom att springa gjorde mig av med det och gjorde plats för lite ny fräsch optimism och glädje igen?

Det låter säkert jätteflummigt, men jag kände mig verkligen inte på topp när jag gav mig ut och när jag kom hem mår jag så här bra. Som om jag hällt ut en massa mög, och fått in frisk luft i huvudet igen.

Det här är ett fenomen jag varit med om förut, men jag slutar aldrig bli förvånad och fascinerad. Det är lika underbart varenda gång kroppen gör så där.

Nu för tiden har jag vett att inte gasa på, bara för att det känns bra. Jag stannar i "zonen" och låter kroppen göra det den gör bäst, och bara njuter.

Satan i gatan vad jag saknat det här. Det var så länge sedan