Sommar
Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med. Som när mellantjejen och jag tog yngsta i vagnen och joggade till badet och hem. Då, på raksträckan dit med solhettan studsande mot asfalten så att vi blev grillade både ovanifrån och underifrån, undrade jag vad jag höll på med.
Vi joggade inte särskilt fort, men Grynet var nöjd. Så nöjd att hon somnade och sov hela vägen till badet. Skönt med utvilad bebis lagom till det är dags att bada, hennes första riktiga bad i sjö. Hon tyckte nog det var bra kallt om baken, badblöjan isolerar inte väta på något vis
Mina hjärtan
Första badturen gick till vattenbrynet som ni ser, efter ett tag började hon frysa (inte så att hon ville lämna vattnet dock!) så vi tog upp henne, förnyade solfaktorkletet och lät henne bli varm i en handduk igen innan vi gav oss ut i vattnet igen, lite djupare den här gången.
Det där med solfaktor, gräs och sand är en intressant kombination som bjuder på en mängd utmaningar jag inte behövt ta ställning till förut. Vilka intressanta effekter man får när ens 9 månader gamla dotter rullar iväg som en skottspole medan man applicerar solfaktorn. Jag visste inte att så mycket skräp kunde fastna på ett enda barn, eller att det kunde vara så roligt för henne att jag försökte få bort det. Det är inte lätt att vara liten och kittlig.
De andra barnen som badade tyckte hon var fantastiskt spännande att titta på, men precis som alla andra småbarn så verkar hon inte känna att hon blir kall som vi vuxna kan göra. Man får vara uppmärksam helt enkelt, och ta upp henne, vare sig hon vill det eller ej, när det blir svalt.
Lite grötklämmisar, torr blöja och sen joggade vi hemåt med en ganska nöjd bebis i vagnen. Den eventuella svalka badet kunde ha skänkt var borta efter ett tag, men vi skulle ju ändå duscha när vi kom hem så det var inget stort problem. Jag lät till och med Paula försöka äta fiskfärsbiffar själv, hon behövde också bada och bli ren efter dagens äventyr så varför inte passa på? Som jag misstänkte så fick hon gröna ärtor, mos och fisk i hela ansiktet, håret och ögonbrynen. Det är inte lätt, det där med att hitta munnen
Jag börjar tro att rabarbersorten vi har i trädgården är en tanig sort för den växer ju, det gör den, men den blir aldrig riktig grov. När stjälkarna blir långa nog knäcks de av bladets tyngd istället för att bli grövre. Det är ju förstås inget stort problem, men jag funderade faktiskt på om jag inte råkar utrota den om jag ska ta så mycket som jag hade tänkt för att kunna frysa in också. Det lilla jag tagit för rabarberkaka och som maken tog för att göra curd har redan gjort hela beståndet glest. Förra året trodde jag att jag råkat döda den, när jag skulle göra paj.
Nåja, jag kommer förhoppningsvis att få trevliga överraskningar som komplement till rabarberna redan nästa år, om allt vill sig väl. Vi planterade en buske vanliga röda vinbär och två buskar med svarta vinbär av sorten Ben Gairn som ska vara motståndskraftig (immun har jag för mig) mot den där sjukan som gick i de gamla buskarna som maken rev upp förra våren. Jag gjorde efter konstens alla regler ett stort hål, fyllde med fräsch lucker jord, vattnade ordentligt och satte ner rotklumpen i hålet, och fyllde på med fräsch jord och avslutade med ett fint täcke bark. Förhoppningen är att de ska ge skörd redan nästa år, det var inga pyttesmå buskar vi köpte, men de kanske likväl vill ha lite tid på sig att hitta sin plats i tillvaron.
Kanske kommer vi redan i år att få en liten skörd jordgubbar, jag satte 12 plantor i en av pallkragarna och maken riggade nät så att när eller om det börjar bli bär så kan vi stänga ute fåglarna från godsakerna. Smultronplantorna är sjövilda, de älskar sin plats i världen och växer så det dånar så smultron blir det, men jag tror jordgubbsplantorna är lite för klena för att bära speciellt mycket bär, än. Med lite tur gillar de sin plats lika mycket som smultronen gillar sin.
Det stör mig att snöret till grästrimmern tog slut, jag är inte klar med ogräsjakten men det blir man å andra sidan aldrig. Kampen mot kirskålen fortsätter. Ättika, grästrimmer, sax, spade. Jag tar till alla metoder som kan pina den till underkastelse. Hittils verkar det vara hårt arbete och tuff konkurrens från andra växter som är det bästa sättet att domptera kirsen, dagliljan håller sin rabatt fri alldeles på egen hand nu. Innan fick jag hjälpa den lite och nypa ett blad här och där, men nu växer den så hög och stark att kirsen inte får plats. Jag har inte gjort något med den rabatten på mycket länge, den är vacker ändå.
Jag är väldigt nöjd med mina pallkrageodlingar. De är lättskötta, enkla och det ser prydligt ut. Mest av allt är jag glad att de är lättskötta, jag har inte så väldigt mycket tid över, så allt som ska leva hos oss måste vara just lätt att sköta.
Men jag undrar vad jag ska göra med pepparroten, hur skördar man den utan att utrota den?
Maken kom i alla fall på vad vi kan göra med all mynta, chokladmyntan växer så det dånar och har på kort tid tagit över mer än en fjärdedel av sin pallkrage. Citronmelissen kämpar emot förstås, men jag undrar om inte myntan är snabbare...
Gott och nyttigt alternativ om man av någon anledning behöver eller vill dra ner på kaffedrickandet.
Mer än så behöver man inte, koppen rymmer knappt 2dl kokande vatten, så får man ett väldigt gott te. Om jag bara kan lista ut hur man torkar bladen så att aromen bevaras så har vi myntate för hela vintern lätt!
Citronmelissen går också väldigt bra att göra te på, och jordgubbsmelissen maken skaffade. Det verkar som att alla mynta- och meliss-sorter går utmärkt att göra te på. Åtminstone de jag testat hittills. Man får inte alltid de resultat man förväntar sig, men det mesta blir gott även om det är oväntat
Eftersom det inte är något koffein eller tein, eller något annat ämne som är bittert, i örterna så blir inte ett te på de här växterna bittert om det står och drar länge. Svart te och grönt te kan bli bittert och strävt om det drar för länge, det problemet slipper man helt med örtteer.
Vikten hovrar mellan 82 och 83, tjurig som en gammal åsna, men jag är envisare. Dragkampen fortsätter, men om det inte händer något snart tar jag till en "soppdag" och skrämmer igång händelseförloppet lite. De är inte goda sopporna, och de mättar inte. De är ingen hållbar lösning i längden, men de kan bryta stiltjen. Det är allt jag begär.
Jag vill att det ska hända något nu.
Gillar
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.