Springa ifrån vikten?
Kan man springa ifrån vikten? Någon kanske kan, men jag vet av erfarenhet att jag kan det inte. Går jag tillbaka i träningsdagboken ser jag att jag i perioder lägger uppemot 13 timmar i veckan på enbart löpning. Det blir ungefär 6 000 kcal/vecka extra, 857kcal/dag om man slår ut det på ett snitt.
Jag vet inte hur det är med er, men för mig är det inga problem att äta ikapp och förbi det där. I takt med att jag springer ökar kroppens behov och krav. Hungern följer träningen - mer träning = mer hunger. Rekordet i hunger satte jag efter en ovanligt tuff mara, då jag svängde i mig två tredjedelars familjepizza på PIzza Hut komplett med vitlöksbröd före och stora mängder läsk till. Jag var kall, hungrig och törstig, och jag räknade ut i efterhand att jag hade ätit ungeför 20% mer kalorier efter maran än jag hade förbrukat på själva tävlingen.
För mig fungerar det inte att bara springa, för mig är det en myt att det räcker att motionera mer så går jag ner i vikt. För mig är det kosten; kontroll och kunskap om densamma som betyder något för min vikt.
Jag förnekar inte de andra häsloaspekterna av löpning. Men när det gäller just vikten finns det andra, viktigare saker, att fokusera på.
En sak jag märkt fungerar är vardagsmotion. Ta trapporna istället för hissen, gå dit man ska, stå på bussen/tunnelbanan och gå upp för rulltrapporna. Det är de små sakerna som gör den stora skillnaden, vardagsmotionen har i olika undersökningar kunnat öka dagsbehovet med uppemot 700kcal. Men till skillnad från löpning följer inte hungern med upp på samma sätt. Jag blir fortfarande lite hungrigare än vanligt, men inte alls på samma sätt.
Fråga mig inte varför, jag begriper inte sambandet själv nämligen. :-)
Men en avancerad gissning är att sport, som t ex löpning drar igång stress och aktivitetshormoner som i sin tur har någon form av effekt på hungern. Vardagsmotion däremot drar inte igång samma kaskad av hormoner, men förbrukar fortfarande energi vilket skulle kunna förklara att aptiten inte påverkas i lika hög utsträckning. Jag har inte hunnit tänka klart över det här och än mindre sökt eller undersökt studier i ämnet, så det kan mycket väl vara fel.
Men i alla fall, ur min synvinkel är det viktigare för viktkontrollen att man är lite aktiv hela dagen och inte sitter så mycket än att man kommer ut och springer skiten ur sig några gånger i veckan. Kan man ta promenader på lunchen, gå ut med hunden lite oftare, göra de där sakerna jag listade innan (inte hiss, gå i rulltrappan, stå i lokaltrafiken m.m.) tror jag att man gör sig själv en stor tjänst.
Orkar man motionera ovanpå det är det givetvis inget negativt, tvärt om. Men jag tänker på motionen som en insättning på hälsokontot snarare än en viktreglerare, det är för mig närmare sanningen.
Lite så tänker jag, men det vore spännande att höra era åsikter. Blir ni också hungrigare av att motionera?
Gillar
Kommentarer
-
Håller med. Men för mig är det även så att jag väljer bättre alternativ när jag skall äta om jag även motionerar. Är jag en soffpotatis som jag kommer in i ibland då väljer jag " sämmre" mat. Att öka vardagsmotionen räcker gott om man vill går ner i vikt.
-
Det kan nog stämma för mig med, det går av bara farten s a s :-)
-
Kroppen kämpar för att upprätthålla status quo. Tänker mig såhär att vardagsmotionen är minidoser av ökad energiåtgång, dvs är det smått nog så reagerar kroppen inte lika starkt på att återställa normalnivån, man blir inte hungrig på att gå uppför en trappa. Ett par mil på spåret dock, det är en stor ändring i energi, varpå det krävs mer för att återgå till nollnivå -> hunger. Finns säkert smartare sätt att uttrycka det på, men är inte så insatt. :-)
-
Jag förstår precis hur du menar, och det kan nog mycket väl ligga något i det att kroppen inte reagerar lika mycket på små doser ofta jämfört med några få men rejäla doser. Väl värt att ha i åtanke i alla fall!
-
Jag tror också att det sitter lite i knoppen för har man gjort bra ifrån sig i spåret så blir det mer legitimt att konsumera extra mat. Men givet så ökar energibehovet i takt med hur mycket vi gör av med.
Men som sagt är vardagsmotion inte lika krävande.
Gott drag i spåret!!!
-
Det ligger säkert något i detta...har mycket svårare att gå ned i vikt när jag är inne i bra träningsperioder trots att detta ofta är kombinerat med bra mat men lite mer troligen än om jag inte tränade...Det är ju väldigt lätt att äta ifatt inmotionerade kcal ...så mer vardagsmotion alltså för att lura kroppen att inte vilja äta ifatt !
-
Jag blir ju inte sån. Hungrigare av att motionera, alltså. Snarare verkar det tvärtom. Ju mer jag har att göra, och ju mer jag gör som jag mår bra av (motionera, t ex) desto mer glömmer kroppen och knoppen bort mat. På gott och ont.
Men antagligen sitter också min reaktion mer i knoppen än i kroppen. Och nån hypofys, eller nåt.
-
Bra om man har överskottsvikt att bli av med, mindre bra om man försöker hålla vikten! Jag undrar vad det hänger på egentligen. En del är säkert lite mentalt, men jag skulle kunna sätta pengar på att det är nån hormon iblandad också. Fast om man visste hur det hängde ihop, hunger, vikt och träning, skulle det säkert finnas ett piller som gör det också vid det här laget. Den som kommer på det pillret blir miljönär många gånger om.
-
Exaktemente. Nä, som sagt inte så braom man försöker hålla vikten (i kombo med att man är livrädd för att gå upp). Det var antagligen därför jag sprang ifrån min vikt och blev onödigt lätt på vågen.
Jag rörde mer på mig än vad jag trodde, och åt mindre än jag trodde. Och rundade säket av i min kaloribokföring. Lurade mig själv helt enkelt.
Hormon låter jätterimligt! Det var väl lite det jag var inne på när jag snubblade på hypofysen.
När jag tränar änns hela kroppen lycklig och tillfreds och har inte en tanke på mat. Den vill bara röra på sig och känna sig stark och använvändbar och ha kul. Nästan lite junkie över det hela.
Om det är nån som kan få klarhet i det här så är det du - Lady bland Ladysar!
-
Endorfiner och dopamin låter det som, kroppens eget apotek. Det ena är smärtstillande och det andra är lyckohormonet. Båda frigörs vid träning, olika mycket beroende på vad man gör och hur intensivt man gör det. Jag misstänker, utan att veta säkert, att båda kan ha en viss dämpande effekt på hunger :-)
-
Som när man är nykär
-
Du råkade inte se I huvudet på Gunde när han träffade Wassberg? Och de pratade om att en av de bästa sakerna med att lägga av med elit-livet var att slippa äta hela tiden? Mann skulle nästan vilja kalla det lyxproblem. Om man inte begrep bättre.
-
Jotack, jag ökade protein mängden från 1,2-1,5g per kilo kroppsvikt och dag till 1,8-2,0g och genast får jag problem med att orka/hinna/vilja äta. Det är inte gott att äta så ofta, inte de mängderna jag behöver och då är jag än då inte elit :-)
-
Och så ska ju eländet lagas också!
Men jag gå här och funderar på om det där med ätandet och ointresset av att gra det fast man behöver. Alltså ointresse, och inte ovilja.
Det var lite liknande när jag hade mina anorektiska faser. I början av självsvälten var det ju en aktiv (o)handling att avst från föda. Men efter ett tag så gick det av sig självt. Ointresse. Inte helt olikt ointresset vid träning.
Det skulle ju kunna indikera att det inte är enbart endorfinet och dopaminet. Utan att det kanske finns nåt annat hormon som... Ja, va tusan, felprioriter i överlevnadsfunktionerna. Nu jäklar blev det djupt ochfilosofosikt. Men jag tillåter mig själv att spekulera fritt i sällskap med dig
(jag börjar redan ledsna på det snåla utbudet av smajlisar
)
Logga in för att skriva en kommentar.