Stockholm marathon 2015

Vädret var bättre än 2012 (som slog rekord i pissighet) men sämre än förra året (då det var hyfsat). Jag torr jag varit med om de flesta vädertyperna man kan råka ut för på maran nu.

En stor skillnad var att i år hade jag jättegott sällskap, jag springer solo annars. Vi sprang och sjöng, dansade och pratade oss runt. Jag tror inte vi hade någon riktig dipp nån gång, på de riktigt trista ställena som ute i ödemarken och på bakgatorna i City sjöng vi inte lika mycket bara.

Vi var tre som startade ihop och så slöt vi upp med den fjärde längs vägen när vi hittade henne. Sen höll vi ihop gruppen hela vägen, och den som behövde en liten paus fick säga till så gick vi lite och sjöng istället för att springa ock sjunga. Jag är väldigt glad för att det fungerade så bra för oss allihop, var och en av oss har haft lite saker som hade kunnat förstöra festen men nu grejade vi det allihop.

Det var en uppfriskande omväxling till den tystnad jag brukar springa i vanligtvis. Givetvis gick vi i mål tillsammans :-)

Bild: Målgången på Stockholm Stadion

Den som hade den mest otacksamma uppgiften i sammanhanget var min älskling. Han väntade först vid TV-huset, där jag fick min jacka (och det var väl behövligt). Sen tog han pick och pack och genade till 22km ute på Djurgården, det finns oftast inte en käft där. Banans mest ödsliga del, och där väntade han tills vi kom. I regnet. Stackarn var så blöt som om han ramlat i Mälaren innan vi hann dit.

Vi såg honom inte vid 28-30km, så jag hoppades att han hade hittat någonstans varmt och torrt där han kunde kura tills vi kom till Stadion. Läktaren på Stadion är nästan torr, men definitivt inte varm.

Jag hade önskat bättre väder för hans skull, jag hade jättekul ändå. Det är kul att hoppa i vattenpölar, och så länge jag springer gör det mig inget att det är svalt. Jag håller värmen ändå. Men för hans skull hade bättre väder varit att föredra.

Det går inte ett lopp utan att jag tänker hur lyckligt lottad jag är som har en så stöttande och snäll livskamrat. Jag säger det inte jämt och ständigt med ord, men ibland säger en kram, en stulen puss i förbifarten eller en busig nypning i baken mer än tusen ord skulle kunna. 

Det är inte allt som kan sägas med ord. Ibland kan man bara kramas.