icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

LadyG tar nya tag!

16:8 5989979
Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.
18 september 2013 11:43
3

Stressigt (lång uppdatering)

Nu är det höst igen, det märks. Plötsligt tog tiden slut igen, det känns så i alla fall. Allting ska plötsligt vara klart "nyss" och sommarens sköna lunk förvandlas raskt till en mer stressad hösttrav. Björken signalerar grön och gult redan så det är verkligen höst, men visst är det förvånansvärt grönt ute fortfarande, trots att det är mitten av september? Igår skulle jag ha sprungit, men jag fick prioritera annat högre irriterande nog. Jag hade ingen lust att ge mig ut när jag väl hade tid, då hällregnade det och blåste, så jag satte mig och spelade istället. Så jäkla sund va? Helylle hela dagen, hm? :-) Nej, jag skippar faktiskt pass jag också. Det händer att jag väljer snabbmat, prioriterar fel och gör misstag. Jag låter det inte definiera vem jag är däremot. För jag gör ju rätt 8 gånger av 10 så det finns ingen anledning att hänga upp sig på de där 2 gångerna. Det är ingen idé att fixera sig på det som inte fungerade utan jag koncentrerar mig på det jag gör rätt. Om jag gläds åt det jag gör rätt och låter det fylla mig med stolthet över det jag åstadkommer lägger jag en bättre grund för framtida sunda val. Om jag istället förbannar mig själv för snedsteg, sparkar på mig och försöker utmåla mig som misslyckad kommer jag nästan säkert att repetera samma beteende, eftersom jag inte motiverar mig till något annat. Man skapar ingen motivation till förändring genom att vara elak mot sig själv, bara depression och tröstätande i en negativ spiral. Jag funderade på hur man lär barn och hundar nya saker som de kanske är lite motvilliga till, och ingenstans ingår elakheter eller att skälla. Så varför vi försöker skälla oss själva tillrätta övergår mitt förstånd. Det fungerar ju inte. Bevisligen! Nej, det jag fått göra (och det tog tid!) var att acceptera den jag är. För innan jag kunde se sanningen i vitögat, innan jag blev ärlig mot mig själv, hade jag ingen grund att stå på. Därefter fick jag börja försöka lära mig att sluta kalla kroppen elakheter. Det hjälper inte att håna sin kropp, eller vara elak för att i nästa sekund tröstäta för att man mår dåligt. Om det dåliga måendet har en ytterligare grund som i mitt fall ta hand om de känslorna, bearbeta dem och lägga de bakom sig innan man kan gå vidare. Det finns inga genvägar om man är en känsloätare. Inga dieter. Inga pulver. Inga piller. Den glädjande nyheten är att man är en hejdlöst mycket starkare människa när man kommer ut på andra sidan. Har man varit nere och vänt kommer man upp starkare än någonsin. Men man måste göra jobbet, hur ont det än gör. Man måste navelskåda rejält, begrunda påståenden man tagit för sanna och omvärdera dem. Bearbeta gamla sorger. Göra sig av med gammalt bagage, inte försöka gömma det. Först då kommer impulsen att döva smärtan med mat att försvinna. Nu för tiden är jag inte bara vän med min kropp, jag är rätt stolt över den också. Jag insåg det på Lindex när jag stod och letade efter jeans som skulle sitta bra, jag hörde mig själv säga något osannolikt: [KURSIV]- Har jag nu lagt så mycket tid och besvär på att skaffa mig en snygg kropp tänker jag banne mig inte ha jeans som inte framhäver den![/KURSIV] Och det står jag och [KURSIV]säger[/KURSIV]! Jag? Och jo, jag tänkte över saken ett tag, och jag är faktiskt rätt stolt. Jag är väldigt glad att jag tog kampen. Det var ingen tur bakom framgången. Bara en tydlig målbild, hårt arbete och envishet. På`t igen när det blev fel, med en envishet som gränsar till en dåres. Om mina muskler sen gör det lite svårare för mig att hitta kläder som är snygga så kan jag ta det faktiskt. Jag känner en duktig sömmerska som kan lägga ut och ta in kläder, själv är jag en sopa med nål och tråd. Jag gjorde jobbet, jag tog fighten och jag vann. Det är där jag står nu, och nu som först börjar jag begripa vilken stor grej det här är... Ja, jag "gick i mål" för flera månader sen. Jo, jag borde kanske märkt det tidigare. Men det är faktiskt nu som först som sanningen börjar slå mig. Jag vet varför. Antagligen är det rädsla för att tappa greppet, gå upp igen och vakna med alla nära 30kg tillbaka igen. Men det kommer inte att hända. Jag har ingen ångest att döva, och jag har kontroll nu. Även när jag inte kontrollerar, mäter och väger. Även när jag slappnar av och inte tänker på maten blir det rätt nu för tiden. Det, för mig är en stor seger. Jag kan äta det jag vill, när jag vill och jag litar på att kroppen signalerar rätt igen. Om det sen hänger ihop med att jag springer eller inte ska jag låta vara osagt. Vad jag vet är det maten, inte träningen, som är avgörande för vikten. Det finns gott om människor som gjort samma resa som jag utan att ha sprungit ett steg. Jag säger det igen, bara för att jag tycker det är viktigt: [FET]Det är maten, inte träningen, som är avgörande för vikten.[/FET]

Kommentarer

  • 18 september 2013 12:06
    Du har gjort en fantastisk resa och mycket tänkvärda ord. Klart du ska vara stolt.
  • 18 september 2013 12:08
    Tack :-) Det är svårare än man kan tro att våga klappa sig själv på axeln för ett väl utfört jobb. Men den här gången gör jag det faktiskt, jante till trots :-)
  • 18 september 2013 13:04
    Bgitta
    Det tycker jag du gör rätt i, ge dig själv massvis med beröm - det är du värd.

Logga in för att skriva en kommentar.