Tänka nytt

Man får tänka om och tänka annorlunda nu för tiden. Så istället för att jaga iväg maken till en professionell massör har jag försökt forkovra mig lite själv, en del kan jag ju om muskler och muskelfästen redan. För att slippa fara till sjukgymnasten var och varannan vecka har jag tagit på mig rollen som slavdrivare. Jag vet vilka övningar som ska göras och vilka muskler som behöver jobba, hur kroppen ska ser ut när den gör rätt. Inte för att jag kan sjukgymnastik, utan för att jag kan träning och kropp. Övningarna är det en riktig sjukgymnast som tagit fram. Men vi behöver ju inte åka till henne i onödan, inte när jag kan vara ställföreträdare tills vidare. Vi åtevänder när det händer något jag inte förstår, eller är osäker på eller i maj, när besvären borde minskat (enligt hennes prognos).

Bild: Vi fixade till lite själva istället.

Jag vet redan att man inte masserar på blåmärken, är försiktig kring leder och muskelfästen, masserar i muskelns riktning och att man aldrig masserar sjuka. Dessutom kan jag honom. Det är en fördel. Jag har tur, han har underhudsfett som smörpapper så jag ser musklerna när jag jobbar med dem. 

Den röda delen av deltoideus, anterior (posterior är den blå på baksidan och laterala den gröna i mitten), är det jag siktar på men även alla andra muskler som är involverade i att röra armen, latissumus dorsi, trapezius, serrator anterior, rhombios och pectoralis-musklerna. Det är, om ni inte är sugna på att googla, de stora musklerna i rygg, nacke, axlar och bröst. 

Bild: By Anatomography - en:Anatomography (setting page of this image), CC BY-SA 2.1 jp, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22835985

Det finns ett gäng små muskler också, rotatorcuffar och annat, men de flesta ligger under de stora så det enda jag egentligen kan göra för dem är massera alla de stora musklerna mjuka och öka blodgenomströmningen så att de är redo och aktiva, och hoppas att det sprider sig by proxy till de små under. Sedan, när han är varm och uppmjukad gör maken sina rehabövningar under mina vakande argusögon, och jag är inte snäll. Det vore taskigt att låta honom komma undan med sämre teknik än perfekt, särskilt som jag vet att han kan. Ja, det gör ont. Men sjukgymnasten sa "till smärta". Måste bara fråga hur mycket smärta som är ok. 

Det blir att vi är mycket mer hemmavid, och vi var hemma rätt mycket till att börja med. Men det är onödigt att riskera att sprida eländet. Så jag stannar hemma när jag kan, och det är rätt ofta. Paula går i förskolan fortfarande, de är bara 7-10 barn på avdelningen och alla är friska så det finns ingen anledning att hon ska behöva lida, än. Stänger de skolor och förskolor också tar vi den bollen och springer med den då.

Jag försöker behålla mitt pragmatiska lugn. Det är så mycket mer konstruktivt än att få panik. Så jag andas djupt, och koncentrerar mig på dagen som är.

Jag tänker på distansskrivkursen och försöker peppa mina kamrater. Gör mina övningar. Bidrar med egna utmaningar. Diskuterar litteratur. En oas i tillvaron verkligen!

Bild: Min lilla bok som jag försöker klottra ner tankar och idéer i, om jag får skrivnöd när jag är ute.

Vi har börjat odla lite smått, men än är det inte så mycket som ser något ut för världen. Det är fortfarande minusgrader om nätterna här så jag är inte säker på att jag borde, men jag har svårt att hålla mig nu.

Bilder kommer vad det lider 

Det ska bli gurka, tomater och lite annat roligt till växthuset. Chiliplantor, om jag har tur. Djungelgurka. Squash också, hoppas jag! Morötter, kålrabbi och lite andra kålsorter också. Och blommor. Jag vill ha pollinerare också ju, så då behöver vi blommor.

Trädgården ska bli en oas.

Min oas.