Tankekraft
Förr brukade jag tänka en massa elaka saker om mig själv. Det fanns inget som en utomstående kunde ha sagt som inte jag redan sagt själv, fast värre. Hade jag sagt samma saker till en vän hade jag inte haft den vännen kvar länge.
Varför behandlar man sig själv så illa? För mig var det en mängd ouppklarade känslor. Svek. Mobbing. Smärta. En massa mörka känslor som jag tryckte ner och försökte glömma. Det fanns många sätt att döva en värkande själ, men för mig blev det mat som blev medicinen. Så var övervikten ett faktum, och vips hade jag skaffat mig ytterligare en anledning att sparka på mig själv.
Genom att traggla mig igenom mitt emotionella bagage och sluta vara slav under människors obetänksamhet och egoism kom jag vidare. Jag såg gamla oförrätter och elakheter för var de var, ursäkter för att straffa mig själv för något jag inte var skyldig till. Det fanns inget jag behövde straffas för. Det var dags att förlåta mig själv och gå vidare.
Det låter lätt kanske, att ta itu med sina demoner och sina mörka känslor så vips är man befriad från sitt tröstätande. Tror du det var lätt eller att det gick fort har du aldrig varit så den sidan staketet, aldrig lidit av depression och definitivt aldrig utsats för systematisk mobbing under hela uppväxten så till den milda grad att det inte alltid varit säkert att du skulle överleva till nästa födelsedag.
Det gjorde minst lika ont att konfrontera känslorna när en oförrätt gjorde sig påmind. Hjärnan gör ju gärna så, att den börjar spela upp en highlight reel med "best of" med de värsta episoderna i ens liv ända tills man får tyst på biografen i huvudet genom att äta sig döv och blind. Det gjorde ont att se filmerna till slut. Det gjorde ännu mer ont att inse att jag hela tiden haft makten att inte låta dem påverka mig längre.
Det där är ett jobb man måste göra själv. Jag var en tröstätare, och behövde ta itu med anledningen till att jag tröståt. Nu söker jag tröst på annat sätt, jag har skaffat mig strategier för att hantera negativa, mörka känslor som inte involverar att jag försöker förstöra för mig själv eller straffar mig själv.
Jag har slutat säga alla de där elaka sakerna om mig, vem vill vara vän med en som säger elaka saker? Istället försöker jag fylla mig själv med positiva tankar, jag försöker förklara för mig själv att jag kan. Jag är bra. Jag är stark.
"När en människa upplever att han är hopplös, blir han det. Får han veta att han är betydelsefull, infriar han sannolikt våra förväntningar. Förväntar vi oss framgång, får vi framgång. Förväntar vi oss misslyckande, får vi misslyckande."
Källa: http://psykologi.ifokus.se/articles/4d71439eb9cb46222d05886c-sjalvuppfyllande-profetior
Det kallas affirmationer, har jag fått veta. Mycket av det arbete jag lagt ner genom åren har jag gjort helt själv. Det hade sannolikt gått bättre och snabbare om jag hade haft hjälp men jag visste inte om att kognitiv beteendeterapi fanns.
Nu fick jag analysera beteendemönstret själv, och det är banne mig inte det lättaste när det är ens egna beteende det handlar om. Man blir alltid lite hemmablind. Jag formulerade mina egna målsättningar, arbetade med tankemönster och känslomönster (och de där hängde ihop för mig som trådarna i en tvåfärgad stickning) för att slutligen komma fram till en attackplan som jag kallade det. En riktig terapeut skulle väl kalla det för förändringsplan eller handlingsplan, men för mig var det attackplan.
Det där med tankefällor hade jag ju behövt någon som visade mig, jag tror jag kan bocka av alla på den här listan: tankefällor
Hjärnan är fantastisk på det viset att den försöker förverkliga det vi tänker, självuppfyllande profetior. Den jobbar alltid, även när du inte tänker aktivt. Så om du matar den med hur hemsk du är, hur fet du är eller lat så kommer den att försöka förverkliga detta. Hur ofta hör du framgångsrika människor älta hur dåliga de är? Betingning fungerar åt båda hållen, du kan både lära hjärnan och lära den av med saker. Du blir vad du tänker, helt enkelt.
I början kan det vara svårt nog att låta bli att tänka elakt om sig själv, men det är viktigt att man slutar med det. Fundera på varför du känner ett så starkt behov av att vara taskig mot dig själv. Vad får du ut av det? Varför tar det emot att vara snäll mot dig själv?
Inom kampsporten använder vi något som kallas visualisering som en slags mental träning. Man försöker helt enkelt att se framför sig, i huvudet, det man vill åstadkomma. Inom kampsporten kan det vara det perfekta kastet, en perfekt låsning eller en perfekt blockering. Men det går förstås att använda inom vilken idrott som helst.
Eller i vardagen för den delen.
Jag spenderade många år med det här, att brottas med mina demoner som jag kallar det. Men utan det här jobbet hade jag aldrig kommit dit jag är. Det är så mycket jag aldrig hade gjort, vågat eller trott var möjligt om jag inte först gjort det här jobbiga och smärtsamma genomlysningen av mitt inre.
I mitt fall var övervikten ett symptom på något helt annat, inte själva orsaken.
Så, du som har extrakilo att bli av med, vet du varför du väger för mycket? Den riktiga anledningen?
Kommentarer
-
Vilken resa du har gjort
Tack för att du delade med dig av din historia, det startar en del tankar hos en annan....
//Uffe
-
Jag tror inte alltid att det finns en anledning till varför man blir tjock, jag föddes stor (5 kg och 60 cm lång). Jag gillade mat och lärde mig tidigt att laga mat, redan när jag var 10-11 år. Jag var den som lagade maten till familjen flera dagar i veckan när min mamma jobbade trots att jag hade äldre systrar.
Jag har alltid varit matfokuserad och kom ihåg maten vi ätit på fester och semestrar mer än vad vi gjort. Men efter 5:2 i början när jag skulle gå ner i vikt så försvann det, det var så konstigt att min man reagerade på hur mycket jag har ändrat mig. Det är nog det som gjort att jag kan hålla vikten fortfarande efter snart sex år.
-
Det var det jag hoppades Uffe, att kanske locka till lite eftertanke hos någon. Beteendeanalys helt enkelt. Man kan inte ändra på något om man inte vet att det är galet
Fast då fanns det ju en anledning Paloma, intresset för mat och ditt ansvarstagande för att alla skulle få äta och äta gott. Jag kan inte låta bli att undra varför ett yngre syskon i en skara tar ett vuxet ansvar när det finns äldre barn i närheten som borde ha kunnat axla mer ansvar. Även om du kanske tyckte det var kul var det kanske inte så bra för ett barn att ta så mycket ansvar? Det är mångbottnat det där, det väcker så många frågor och tankar.
-
Jag tyckte nog inte alltid att det var så roligt, min storasyster flyttade när hon var 15 år men var hemma flera gånger i veckan.
Jag kan bara säga att det inte fanns någon rättvisa i vår familj, jag var den som gjorde det min mamma krävde medan min andra syster slapp undan det mesta. Jag hade en rätt jobbig barndom på många sätt. Min lillebror var för liten, han var sex år yngre än mig.
-
Jobbigt, du fick växa upp alldeles för snabbt låter det som. Varken rättvist eller hälsosamt egentligen, jag är glad att du hittat fotfästet och hittat rätt i tillvaron tillsammans med din familj. Vet att du inte haft det lätt, och tvingats göra en hel del tuffa val. Att göra dig av med extrakilona måste ha känts läskigt, att bryta ett förtroende nästan? Jag tyckte jag kände mig så exponerad i början, svårt att förklara men jag hade inget pansar kvar när jag inte längre kunde ta till maten innan jag hittade andra strategier.
-
Ja det har varit en del jobbiga saker, men jag blev förvånansvärt normal ändå tycker jag. Det beror nog mycket på att jag träffade min man när jag var 17 år, då slapp jag undan en del av det jobbiga. Jag var rätt mycket hemma hos min pojkvän, och flyttade till gården vi bor på när jag var 19 år.
Jag tyckte jag fick bättre självförtroende när jag gick ner i vikt.
-
Men det lät ju väldigt romantiskt, hitta sitt livs kärlek så där. Lite askungen över det (eller är jag en hopplös romantiker nu)
Logga in för att skriva en kommentar.