Trägen vinner
Igår var jag hos naprapaten igen, han tog en lång titt med ultraljud på det ställe där foten ömmar och svullnade senast och kunde konstatera att det nog sannolikt var en stressfraktur inne i benet, han kunde se svullnad och irritation på ultraljudet. Någon nerv i mellanfoten var tokirriterad, nog för att synas iaf, och det var nog det som var anledningen till att mina tår (2:an och 3:an från stortån räknat) domnar bort lite ibland. Det gör inte ont, de bara känns lite märkliga.
Jag fick rehabövningar som ska göras en gång om dagen, och stränga förhållningsorder att inte göra något som gör ont. Hmpf.
Jaja, jag förstår och vet. Intellektet nickar och håller med.
Men den del av mig som inte är den kallt logiska, den känslomässiga delen av mig skakar en imaginär knytnäve och ryter i vredesmod.
Det är inte första gången jag råkar ut för att jag får förhållningsorder, "det ska inte göra ont" eller "det får kännas lite" och sen visar det sig att de inte alls menade det, inte så som jag uppfattar det. Jag åkte till St Görans ögonakut en gång med ett kaninrött öga, det visade sig vara en repa på hornhinnan.
"Oj, det där måste göra ganska ont?" kommenterade ögonläkaren, men jag kände inte av det alls.
"Nej, det är lite torrt och grusigt i ögat bara, som om jag är nyuppstigen fortfarande men det är allt."
Jag fick stränga förhållningsorder den gången om att vara uppmärksam på förändringar, titta i ögat med andra ord, eftersom jag enligt läkaren uppenbarligen har nedsatt smärtuppfattning.
Jag tror att jag är väldigt (överdrivet) organiserad bara. Den där tråkiga, logiska delen av hjärnan tar emot alla signaler, alla känslor, alla intryck och sorterar dem efter uppgift. Allt är information, och information lägger man undan och sparar till senare. Det ska ganska mycket till för att jag ska märka att den där smärtsignalen faktiskt är något jag måste reagera på. I efterhand, när jag vet vad jag ska fokusera på, kan jag känna att "ja det där var lite obehagligt" eller "ska det kännas så?" men inte mer än att det är lätt att ignorera.
Jag har funderat jättelänge på om jag började med ultra för att jag hade nedsatt smärttröskel, eller om jag tränat mig till det. Naprapaten berättade att bland de högsta smärtoleranser man någonsin uppmätt hos människa fanns hos just ultralöpare och triatleter. Folk som tränar ohyggliga mängder, och vågar pressa kroppen till sitt verkliga max.
Ni vet den där bilden, du kan mer än du tror (och mer än mamma tror)? Den stämmer inte på mig har jag lärt mig. För jag tror definitivt att jag klarar mer än kroppen håller med om. Jag springer tills kroppen går sönder. Jag lyfter tills musklerna brister. Det är varken tufft, smart eller häftigt - det är tvärt om förbannat korkat om man vill bli starkare och snabbare. Men av någon bisarr anledning är det så jag fungerar. Den där bilden är söt och rolig, och den stämmer sannolikt på 9 av 10. Jag får ideligen påminna mig om att jag är den 10:e. Undantaget som bekräftar regeln.
Naprapaten beordrade mig löpvila, och såg lite sträng ut. Jag antar att det berodde på alla finter och försök att komma runt hans löpförbud, jag grumsade en del och fick en tydlig förklaring. Punkt ett, vila. Punkt två, belasta. Jag hade gått direkt på punkt två, eftersom det är det jag kan. Han var inte förvånad, bara lite trött. Jag erkände att jag nog var lika korkad som alla andra ultradistanslöpare, och det höll han med om med roat eftertryck. Jag satt och rodnade vilt på britsen. Det är ju klart man känner sig som en fåne, när man vet vad man borde göra och har tydliga förhållningsorder hur man ska göra men lik förbannat springer iväg - bokstavligen - och gör precis tvärt emot.
Det är förbannat lätt att säga, men nu måste du vila. Jaja, säg till en fisk att sluta simma. Jag tror han förstod det, för den här gången fick jag tydliga förhållningsorder, inte bara vad jag skulle låta bli (och varför) utan också vad jag ska göra, vilka rehabövningar jag ska satsa på för att komma tillbaka. Enkla, tydliga do's and don'ts.
Han poängterade också att det var frågan om veckor, inte månader. Det är viktigt att jag kommer ihåg. Det är inte ett evigt tillstånd.
Så precis som med allting annat får jag angripa det här som ett projekt, något jag behöver lära mig att exekvera. I det här fallet, rehabövningar dagligen, alternativträna allt som inte gör ont och var extremt uppmärksam på signaler från foten. Mycket försiktigt, alltihop förstås. Jag kan inte lova att jag lyckas förstås, men jag ska verkligen anstränga mig för att ta hand om foten.
Det är inte så att jag inte försökt innan, frustrerande nog, men jag har inte varit bra nog. Inte vaksam nog. Fast jag försöker igen, vad annat kan jag göra?
Jag ska se om jag inte kan filma rehabövningen jag fick, den är (som alla andra övningar som involverar gummiband) hopplös att beskriva men jag kan visa den.
Gillar
Kommentarer
-
Håller med dig LadyG första dagen utan skena nästan hela dagen skriver utan den nu med bägge händerna, Hade läkare order på att smörja med Voltaren hjälpte inte ett dugg, Dök ner i mitt eget medicinförråd smörjt sista veckan med Hit (aloevera produkt) har jälpt mig många gånger, handen mycket bättre. Trots många timmars krattning.
Men har även tränat musklerna i den.
Hit fixad mitt knä så jag kund gå utan kryckor en av få linement som tränger så djupt, mitt problem är att frun inte tål lukten, när hon är borta så länge fungerar det smörja luktar en timme om kroppen men får man på kläder siter den i. Luktar inte illa men hon är allergisk, funkar bra smörja lite på bröstet om man är förkyld öppnar luft vägarna.
Har varit med på forskning som betalt försöksdjur om smärta, så vet att jag har för hög smärttröskel vilket har förorsakat mig mycket onödiga skador, och sönderslitna muskler, och en massa värk när inga mediciner hjälper, morfin fungera med dålig på mig.
Senast uppdaterad 18 november 2016 20:10
-
Det där med att ha nedsatt smärttröskel är riktigt jobbigt. Har samma problem vilket gör det besvärligt när man väl söker läkarhjälp för ex fot dom kan inte göra något så länge inte det är rejält svullet eller hindrar rörelsen med väldig smärta....
Jag hade brutit ett finger som jag trodde va stukat va även på jobbet och härjade det krävdes tillslut operation.
Intressant att läsa att det finns fler med samma problem.
-
Sunset, vad skönt att höra att jag inte är ensam. Jag får inte samma vård som jag tycker jag borde få riktigt, det har jag känt länge inom vården. En diffus känsla av "fel" räcker liksom inte, det måste vara något läkaren kan se eller mäta för att de ska kunna hjälpa mig, förståeligt i och för sig men inte desto mindre irriterande. Jag har fått lära mig att vara övertydlig, tålmodig och beväpna mig med mängder av kunskap, det underlättar för läkaren och det hjälper mig i förlägningen. Nästan så att jag behövt bli min egen läkare...
Fast den bästa vården får jag hos naprapaterna, privat vård. De är vänliga och förstående, och de hinner sätta sig ner och lyssna. De tar in hela problematiken kan man säga, även den mentala att jag faktsikt tycker det är jobbigt psykiskt att behöva avstå från löpningen. De försöker ge mig verktyg för det med. Den typen av omfattning på besöken har den vanliga vården aldrig haft.
Vårdcentralen kanske har fler möjligheter (som åtminstone inte jag ser röken av) men där tilldelas du fem minuter med en stressad läkare. Bokar du tid hos en naprapat bokar du 30, 45 eller 60 minuter åt gången. Det är skillnad.
Skulle kunna skriva en roman om hur irriterad jag är på vården, och att man måste vara frisk för att orka vara sjuka och ta strid med landstinget.
-
Vilkn smart rehabträning, det där kommer du fixa galant. Pepp och en riktigt mysig helg önskar jag dig och din familj
-
LadeG det kan jag med, överläkaren sa att lite smärta får man lära sig leva med, var bar jobba på. Var och röntgade mig, och så skulle jag beställa tid hos sjukgymnasten, då kom överläkaren springande, bad om ursäkt tog in mig i ett rum och pratade med mig en timme, och min remis till sjukgymnasten skrev han akut på med sin namnteckning, 10 min senare träfade jag den bästa sjukgynasten och blev henes pasient och vänner blev vi med efter många års besök, och sjukskriven 3 månader på stört, och frågan hur jag kunde gå, det bord jag tydligen inte kunna. Var början till 3 års sjukskrivning, och nytt liv bara anpassa sig.
-
Tack det samma Johan! Jag visste inte att man kunde få träningsvärk i tårna, men det går alldeles utmärkt
Afkrut, det gäller att hålla stenhårt i bra behandlare när man fåt tag på dem, eller hur? Jag håller hårt i min naprapat, nu när jag fått tag på honom. Han är ovärderlig när det gäller muskler, leder och skelett-problem, och det är ju sånt jag oftast har problem med.
-
Japp, bar att mit folk har lagtav ler lämnat detta liv, börjar käna mig ret esam, en som jagat mycekrt med och stridit mycket med i tävlingssamanhang , gick bort nu han aldrig träffa honom, har hålit på och ringt.
Så var rädd om din naprapat bra sådan växer inte på träd.
-
Jag beklagar, Afkrut. Jättetråkigt att han gått bort. Förstår att det inte är roligt att förlora sina nära vänner, det är inte ett dugg lättare än att förlora en släkting eller familjemedlem. Nära vänner blir ju som en del av ens förlängda familj. Jag ska vara jätterädd om honom, det finns två i Stockholm som jag litar på fullständigt men den ene har slutat. Tyvärr, men ibland lockas folk av att göra nya saker i livet, folk byter karriär eller skaffar familj och sånt.
Logga in för att skriva en kommentar.