Väntans tider
Det finns få saker som är så långsamma som de sista veckorna av en graviditet. Det blir inte bättre av att jag nu, ovanpå allt annat, inte riktigt kan gå som jag vill eftersom fötterna svullnar något alldeles fantastiskt. Det är ju lite irriterande, eftersom promenera annars har varit en bra ventil när det blir för mycket. Det har inte varit som att springa, få saker är det, men det har fungerat någorlunda i alla fall.
Jag hoppas det betyder att Lille Skutt förbereder sig för entré snart. Jag är lite less på att vakna en gång i kvarten om inte annat. Fast enligt plan ska det vara 13 dagar kvar, så jag får försöka plocka fram ultralöpar-tålamodet. Det är den där delen av hjärnan som suckar lite resignerat, biter ihop och gör det som måste göras alldeles oavsett hur kul eller trist det är. Alla har den, men det är inte alla som kultiverar den delen utanför områden som ekonomi (de flesta betalar räkningarna, hur trist det än är), hygien (de flesta borstar tänder, hår och tvättar sig regelbundet fastän det inte är kul alla gånger), städ eller gå och lägga sig för att komma i tid till jobbet. Men de flesta vill ju å andra sidan inte hamna hos kronofogden, få hål i täderna, lukta illa, bo i ett råtthål eller få sparken heller.
Så hur kommer det sig att så många, på fullt allvar, är beredda att dö i förtid av stillasittande (för det är inte kul att röra på sig) eller överviktrelaterade sjukdomar (för det är inte kul att gå ner i vikt)? Eller är det så, att Kronofogden är mer verklig, hål i tänderna är ont nu och genast, lukta illa och få sparken är också väldigt genast och väldigt påtagliga konsekvenser, medan en potentiell framtida förtida död är väldigt abstrakt? Kronofogden är ju rätt säker så att säga, den vet alla finns och det är inte så svårt att hamna där om man inte aktar sig. Tandvärk och dålig lukt är också väldigt påtagliga, man missar det inte så lätt om man säger så. Sparken är det samma sak med. Men döden, är något som ganska många lyckas leva helt omedvetna om verkar det som.
Många är kanske helt enkelt mer rädda för Kronofogden än för döden, för den förra vet de finns men den andra har de inte drabbats av (än).
Sedan har vi då alla som söker sig till Matdagboken, Viktväktarna eller vad det nu vara månde. Det är en egen kategori tror jag, för majoriteten som börjat tänka på viktnedgång har någonstans insett att det är nödvändigt, fast kanske av olika skäl. Vissa för att de vill vara snygga, andra för att de vill bli friska. Alla skäl är bra, alla skäl är skäl nog. Någonstans har vi som gjort något åt det och alla som fortfarande kämpar insett att döden är lika påtaglig som Kronofogden och lika oundviklig som skatten, men i stället för att ge upp och resignera tar vi kampen där vi kan och med de medel och verktyg vi har. För när man insett att livet är ändligt börjar man också i de flesta fall sträva efter att göra det bästa man kan med det lilla man har.
Jag vet inte, men det är min gissning åtminstone.
Snubblade på en tänkvärd bild på Facebook förresten:
Något att ta med sig till fikarasten på jobbet, till jobblunchen eller till släktkalaset. Bara för att alla andra gör fel måste inte du också göra det. Det går att säga "Nej tack, men ta du" eller "Tack det är så bra för min del" eller en av hundra andra intetsägande varianter, sagt med ett leende och med en omedelbar uppföljning om t ex vilket väder vi haft eller hur snygg frisyren är kollegan har så blandar man bort korten tillräckligt för att de flesta inte ska komma sig för att tjata mer.
Det finns undantag, förstås. Det gör det alltid. Obetänksamma drullputtar som återvänder, som flugor till en nysläppt koskit, och ska fiska efter varför. Min bråkiga käft och korta stubin har satt mig i klistret mer än en gång på grund av sådana människor, man måste inte säga allt man tänker men det är svårt att hinna bromsa den ibland. "Jag tyckte det såg ut som att du behövde den där kakan mer" är inget bra svar, har jag lärt mig. Inte heller "Den enda som framgångsrikt trugat mig var mamma, när jag var fem." eller "Skruva upp hörapparaten, jag sa nej tack." men reaktionerna var åtminstone minnesvärda, även om den allt annat är kordiala stämningen efterråt inte var det.
Att tacka nej, artigt och aveleda samtalet har hittils varit det allra lugnaste och bästa sättet att hantera trugare. Det kräver dock mer tålamod än jag har alla gånger, jag mäktar helt enkelt inte med att ha överseende med vissa. De kryper in under skinnet på mig, trycker på fel knappar i fel ordning och rätt vad det är har jag sagt något alla inblandade ångrar att jag sa.
Så det är i stort sett därför jag dukar fram till fikat, säger varsågod och ta så länge det finns att ta av och konstaterar att jag inte trugar så den som går hungrig från bordet har sig själv att skylla. Efter det kan jag generellt påminna samtliga runt bordet, men inte en enskild person, om att ta mer så länge det finns att doppa. På det viset blir ingen utpekad, alla blir trugade i lika delar så att säga.
Snart är det dags för besiktning av Lille Bilen förresten, det har oroat mig. Mest för att jag inte vet ett jota om bilar, och sånt jag inte vet något om bekymrar mig. Men jag har försökt beställa tid hos en bra verkstad, de är rätt långsamma på att svara bara, så att de får gå igenom bilen först. Den ska ändå servas, den har en mätare för det som säger "Service due" nu. Hoppas det inte är något med den, jag gillar min jätteblåa Renault Mégane.
Lille Bilen, så som den såg ut när jag såg den första gången. Min absoluta favoritfärg, jag försökte bortse från det när vi skulle välja bil, men det stod tillslut mellan den och en vit Volvo kombi i samma skick och status på mätaren och då föll valet på den här knallblå skönheten. Inte enbart för att Renaulten var aningen billigare alltså 
Imorgon ryker den hiskeliga lönnen som står och retar grannskapet. Vi har frågat alla i området som berörs av trädet om vi kan fälla det och de vill att vi tar ner det, väldigt gärna. Närmaste grannen erbjöd till och med att bidra med motorsåg, nu på studs. "Fäll det över min gräsmatta om ni vill, det är bara att köra!" tyckte han. Så imorgon bitti kommer pappa och en av hans bekanta med en skogsmaskin av något slag för att fälla trädet, det är så många krokiga och knepiga stammar på det att det måste fällas i etapper, men det fixar de tror jag. Pappa har jobbat som skogshuggare hela livet tills han gick i pension och hans bekanting äger skogsmaskinen i fråga och jobbar med sådant som levebröd så det kommer förmodligen att gå ganska fort.
Sen kan vi äntligen börja använda resten av trädgården också. Lönnen har nämligen sugit ur marken, dränerat den på all näring och all vätska. Under kronan är gräset nästan dött, inte ens mossan trivs. Bara lite maskrosor och nässlor har det velat växa där, och jag har en bestämd känsla av att hur mycket jag än vattnat rabarber och grönsaker så är det ändå lönnen som tagit det mesta, för det jag vill odla ser törstigt och utarmat ut men lönnen är illgrön och jättefrodig.
Så vill inte jag ha det. Jag vill odla och använda hela vår trädgård, och så länge den giriga jättelönnen står i ena änden och slukar all näring och vätska som kommer i närheten så är halva trädgården oanvändbar. Grannarna stör sig nog mer på att trädet skräpar ner, skuggar för mycket och varenda kaja i stan ska sitta i trädet och sova (och de sover aldrig helt tyst, inte när det är ett femtiotal av odjuren) så det kan vara ett fasligt snattrande i trädet ibalnd. Men för mig är det en ren prioriteringsfråga. Trädet förstör mina chanser att odla som jag vill, då ska trädet bort.
Och lite lagom retsamt ramlade Runners World ner i lådan häromdagen, med rubriker som "Kickstart - kom igång igen" och "Så orkar du längre!" 
Ja ja ja ja... tjata, jag ska. Har en sak jag måste fixa först bara 
Gillar
Kommentarer
-
Hoppas du ska slippa vänta allt för länge över tiden. Men jag önskar framför allt att allt ska gå bra med lille Skutt och dig. Ska bli kul att höra om dina odlingsprojekt när lönnen är väck.
-
Härlig läsning. Du har tid att fundera på ditt och datt. Må väl, ha tålamod...ni ses snart nu.😍👍
-
Tack, jag har alldeles för mycket tid att tänka nu för tiden
-
Tack för omtanken, men det kan bli för mycket av det goda också. Jag har ju inte gjort annat än vilat nu känns det som. Efter flytten boade vi in oss (då hade vi rätt hög fart på hur mycket som hände omkring oss) för att få ordning på torpet och förbereda för Lille Skutt. Men nu på sistone har jag tagit all den tid jag tycker jag behöver för sömn och egentid, jag pysslar på i min egen takt kan man säga och ett tag var det jätteskönt att göra det efter att ha flyttat och allt. Men nu börjar jag bli rätt otålig
Å andra sidan har omgivningen nästan kvävt mig med jämna mellanrum, med sin välvilja och omtanke. Jag får knappt göra nånting nu, och jag som är så van att kunna och klara det mesta själv. Det är inte det att jag aldrig ber om hjälp, det gör jag om jag känner att jag behöver det, men så mycket hjälp som jag får nu behöver jag egentligen inte. Min underbara man har åtminstone godheten att fråga om jag behöver hjälp innan han sliter sysslorna ur händerna på mig. Ibland tackar jag till och med ja
Jaja, jag vet att alla bara vill mitt bästa. Det är omtanke, och det finns det inte nog av i den här världen. Fast det känns ändå som att nu är det väl dags snart, väl?
Nå, det blir väl som med de andra barnen, att jag nästan hinner ge upp om att de någonsin ska vilja komma ut och hälsa innan det är dags men sedan när det väl blir av så går det undan av bara den
Nån slags förlossningsförberedelse det med kanske, att man är beredd att ta till och med den smärta och den utmaning som en förlossning innebär för att slippa vara varm, ha svullna fötter, få sammandragningar, knappt kunna äta en vanlig portion mat för att magen är full av bebis och slippa känna sig som en strandad späckhuggare...Det blir ju inte bättre heller av att jag är jättenyfiken på Lille Skutt, jag vet inte vilket som är värst. Nyfikenheten eller otåligheten? Lika illa kanske.
Ja sa ju att jag har för mycket tid att tänka -
Det är så kul att få följa dig. Tack 👍
-
Jag förstår det är jobbigt men ha bara tålamod (lätt för mig att säga) men man får försöka i alla fall
Logga in för att skriva en kommentar.