Vilsamt

Ibland är löpning trevligt, åtminstone när allt klaffar. Jag lyckades klä mig lagom varmt, hittade en lagom ansträngande fart och sedan tuffade jag på tills jag kom fram. Det tog ungefär en och en halv timma, jag hade garanterat kunnat fortsätta men då hade jag fått börja ta i på allvar så dagens runda var alldeles lagom lång i förhållande till mängden tillgänglig energi.

Så här vackert var det på sina ställen, så såg det inte ut igår när jag sprang. Då höll jag mig i och för sig i samhället, och trots att jag spelade Pokemon Go samtidigt gick det undan så det bara rasslade om fötterna. Kontrasten mellan gårdagens pass och dagens blev slående, det ena snabbt och svettigt och det andra lugnt och vilsamt.

Löpning kan vara vilsamt. Men jag börjar misstänka att det inte blir det förrän man nått en viss grad av uthållighet, att man måste ha en viss marginal till max innan man kan börja återhämta sig medan man springer. 

Om vädret och benen vill springer jag imorgon igen, en kortare runda med lite mer sprätt igen förhoppningsvis. Tanken är att den växlande intensiteten ska utmana kroppen, tvinga den att bli snabbare, starkare och uthålligare men utan att slita ut mig fullständigt.

När jag kom fram till grannbyn var det dags att äta lunch på den lokala restaurangen, och Paula blev jätteförvånad över att se mig där. Älskling hade med mitt ombyte i en väska så jag kunde svida om lite smidigt på kondtoaletten. Jag måste ju verka jättemystisk ibland för Paula. Hon blev inte mindre förvånad när pappa avvek från restaurangen för att springa hem och jag körde hem döttrarna. Ibland önskar jag att jag visste vad hon tänker, de där ljusblå tittade fundersamt och länge på mig och jag kunde se att hon undrade. 

Vikten gick upp lite i morse, till 76,8 så +4hg, men fettprocenten är fortsatt låg så jag tänker inte bekymra mig. Det viktiga är att fettet försvinner.

Vi byggde om staketlösningen på övervåningen igår så att vi bara genom att öpnna grindarna kan antingen släppa lös henne på hela övervåningen (utom trappan) eller delar av övervåningen som inte omfattar kontoret. Det behövs för de dagar det bara är en vuxen hemma, det går inte att ha henne så hon når kontorsdelen när man är själv. Hon är snabb som en kobra. När vi är flera hemma är det alltid någon som kan hålla ett öga på henne så hon inte sliter upp någon pärm eller mapp, river ner något över sig eller får tag i nån sladd (chansen att man hinner rädda grejerna ökar iaf) men är man själv är risken överhängande att hon slinker iväg och tystnar. När barnet är knäpptyst måste man skynda sig, för då är det något på gång. Och hon vet att hon inte får, annars hade hon pratat och sjungit högt som vanligt. 

Jag förstår inte var hon hittar alla sladdar för övrigt, det spelar tydligen ingen roll hur mycket kabelgömmor, hållister och andra diskreta, smarta sätt att gömma sladd vi hittar på. Nog sjutton hittar hon en sladd att dra i ändå...

Jag vet att hon är ett sladdbarn, men måste hon ta det så bokstavligt?

Katterna tyckte förstås det var väldigt förvirrande att vi flyttade BabyDan-sektionerna igen, men snart är hon gammal nog så vi kan slippa allt det där. Då förvirrar vi hela gänget en gång till genom att montera bort alltihop 

Det ska bli roligt att se det med