icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
27 juli 2012 01:05
2

Acceptera sig själv

Börjar så sakteligen inse att jag nog helt enkelt inte kan bli sådär trådsmal som jag vill. Känns som om jag ständigt strävar efter ett ouppnåeligt ideal, men längtan i mig är så stark att jag inte kan sluta. Oavsett vad jag väger tycker jag att min kropp är ful, äcklig och grotesk, jag ser ut som ett monster. Skulle behöva sluta tänka på mitt mål enbart i kilon, och även inkludera att acceptera mig själv, bli nöjd med mig själv som jag är redan nu. Tankarna jag har om min kropp är ofta ologiska, förvirrade och baserade på motsägelsefulla idéer, är fullt medveten om det men ändå oförmögen att rensa upp i träsket. Därför tänkte jag att det kanske klarnar lite om jag helt ocensurerat skriver ner några av dessa bissara saker. Innan jag börjar vill jag bara säga att den absolut enda människan jag tänker så här om är mig själv, andra kan jag tycka är vackra oavsett kroppsform. Jag vill att mina höftben ska sticka ut riktigt mycket, och ha en alldeles platt mage. Synliga abs kan jag leva utan, bara den är platt. Samtidigt vill jag inte att revbenen ska synas. Det första som händer på min mage är givetvis att revbenen börjar sticka ut, inte för att jag är smal alltså, utan för att de är ovanligt stora eller nåt, yack. Har läst om folk som fått både en och två kupstorlekar mindre bröst av att gå ner i vikt, och är så avundsjuk. Det tycks aldrig hända mig, den enda variationen jag lyckats åstadkomma i den regionen är mellan första och sista klyckan på bandet under. Ändå är det en stor drivkraft att tänka att, nån gång så kanske de blir mindre, om jag bara lyckas göra mig av med tillräckligt med fett. Önskar jag kunde hitta ett par tajta jeans som passar, har storlek 26-27 i midjan men får gå upp till 29-30 för att mina äckliga lår ska få plats. Höga stövlar som rymmer mina vader är också svåra att få tag på. Dagens i-landsproblem, jag vet, är väl inte hela världen att gå i skärp och lågskor? Nej, det är det verkligen inte, men det gör mig ledsen att världen tycks säga mig: - Du är helt onormal, ett missfoster, så där ska inte en kvinnokropp se ut! Skaffa större midja då? Nej, för det är just på magen jag har mest fett, benen är egentligen helt ok i det avseendet, det är snarare mina groteska lår- och vad-muskler som gör dem enorma. Och ja, har medvetet gjort mig av med en hel del muskelmassa, men insåg tillslut att det började påverka träningen alldeles för mycket, så i juni bestämde jag mig för att det fick vara nog med det. Försöker istället bli av med det fettlager som ändå finns där, och hoppas att det skall hjälpa. Armarna har jag alltid medvetet försökt låta bli att träna, eftersom det inte behövs så mycket styrka där för att kunna springa. Trots det har jag väl synliga muskler där, och gott om överflödigt fett, men konstigt nog stör det mig inte alls. Har helt gett upp, av nån mystisk anledning spelar det faktiskt ingen roll. Varför kan jag inte tänka så om benen? Ryggen bekommer mig inte heller, men det är mer förståeligt, rätt sällan man själv ser den, och en vältränad rygg vore snygg även på mig ;) Enda viktiga på den är att inte ha såndär utstående ryggrad man ser på anorexia-bilder. Låter som jag är världens mest utseendefixerade människa nu ;) men det tror jag inte jag är. Att se bra ut i övrigt är inget jag bryr mig speciellt mycket om, upplever det snarare som jobbigt när man nån igång ibland klätt upp sig, och det känns som om alla stirrar. Att bli smal är det enda som räknas, och jag har fått för mig att just jag måste ha mindre fett än andra för att överhuvudtaget se normal ut. Jag hör själv hur dumt det låter, men det går inte skaka av sig tanken för det. Om nu muskler är ett sånt problem, varför slutar jag då inte bara motionera och undviker protein ett tag? Jo, förutom att livet inte vore värt att leva utan träning, så är jag minst lika rädd för att se helt otränad ut, och ännu värre, alla negativa konsekvenser av att ha dålig kondition. Var en period i riktigt dålig form, och det påverkade vardagslivet väldigt negativt, alla självklara småsaker man inte tänker på annars kändes plötsligt väldigt jobbiga, sånt som att behöva gå uppför några trappor, gå en extra busshållplats etc... Dessutom blev talet mycket sämre. Så kan jag inte leva! Killen jag är hemligt förälskad i säger "du behöver inte gå ner, du är perfekt som du är nu" när jag beklagar mig. Jag fattar att det försämrar mina chanser betydligt mer att framstå som ett psykfall, än vad några extra kilon gör, men slutar ändå inte. Ska försöka avsluta lite positivt då, finns det nånting på min kropp jag faktiskt är nöjd med redan nu? Mina nyckelben syns lagom mycket tänker jag då, och undrar om icke-ätstörda personer nånsin funderar på hur deras nyckelben ser ut. Dåligt exempel kanske... Jo, min rumpa, den var alltid jätteplatt när jag var smal, men nu sen viktökningen får jag ofta komplimanger för den, lite lustigt faktiskt :) Komiskt också att jag sitter nu i efterhand och skriver "när jag var smal", för när det väl begav sig var jag precis lika missnöjd med mig själv som jag är nu... Nej, det kommer inte hjälpa att gå ner 5 kg, är det nån som orkat läsa ända hit, och har några tips på hur man gör för att trivas mer med sig själv?

Kommentarer

  • 27 juli 2012 17:08
    OneOnine
    Tack för ditt fina svar, jag ska tänka på det! Det gjorde faktiskt lite gott bara att skriva ner allt detta sjuka och få lite perspektiv, istället för att hålla allt inom sig.
  • 1 augusti 2012 18:27
    Nos
    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Just detta att hänga upp sig på vikten. Att tro att ens värde sitter i ens vikt. Jag trodde att det var något allvarligt fel på mig (inombords), och att jag vägde mer än andra var ett symtom på detta. Det är så ofantligt lätt att säga detta att man måste acceptera sig själv som man är. Att det är först då man får ro inombords. Men att sedan göra det är en annan femma. Man kan resonera logiskt kring det, och förstå det på ett plan, att känna att man är bra ören annan sak. Jag tror att det mycket har att göra med mognad och ålder. För mig blev det som du kanske läst "bra" när jag blev gravid och insåg hur bra min kropp var, att den fungerar. Innan dess hade jag träffat min underbara man, som duggade mina kurvor, och det gjorde ju sitt till... Även om acceptansen behöver komma inifrån förstås. Jag ska fundera på om jag kommer på mår mer kring detta med att acceptera sig själv, och hur jag gjort för att komma dit. Pepp!!

Logga in för att skriva en kommentar.