icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
27 september 2012 15:08

Återfall i kroppshat

Har mått ovanligt bra på sista tiden, så det var väl dags för ett litet återfall då. Tänkte inte gnälla så mycket över det, utan istället, som jag sett så många bra exempel på här på MD, spekulera lite i vad som utlöste det. Tror det började när jag diskuterade höstmode med en killkompis. Jag tycker det är så trist att det bara finns mörka dystra färger i affärerna, men han gillade det, och sa att han tyckte höga smala stövlar på tjejer var det snyggaste som fanns. Den kommentaren kändes som ett stick i hjärtat, har aldrig varit lätt att hitta stövlar med plats för mina vader, inte ens när jag vägde 45 kg, så mitt enda hopp står nog till att skotillverkarna ändrar sig... Men helt vansinnigt att reagera så på det, vad spelar det för roll om min kompis tycker jag klär mig snyggt??? Lik förbaskat satt jag i två timmar och gjorde upp en ny livsplan, max 500 kcal om dagen och så lite protein som möjligt, borde gå bra några månader. Lyckades dock ta mig ur det tänket genom att intala mig själv att jag är fånig, och det kommer inte hjälpa i alla fall, och det är helt ok att se stor och stark ut. Det går att bli nöjd med det. Då kom nästa grej, fick syn på lite nytagna foton där jag ser helt ”fel” ut, nästan lite för benig vid axlarna, medan låren är enorma. Blodådrorna på händerna är så stora att de syns på långt håll, vet att det är en bieffekt av träning, men tycker det ser rätt äckligt ut på mig. Trots att jag tappat mycket muskler ser jag fortfarande ut som nidbilden av en kvinnlig fotbollsspelare, så deprimerande. Inte gnälla var det ;) Blev räddad av en skön joggingtur, medan jag sprang tänkte jag på att jag kommer bli ännu långsammare om jag inte tar hand om mig själv, och det vill jag verkligen inte. Älskar att springa, värt allt att bli bättre! Men är jag så instabil att en liten kommentar om snygga skor utlöser allt detta? Nej, rannsakar jag mig själv så handlar det egentligen om ångest jag försöker förtränga. Ska på bröllop på lördag, är som jag skrivit om tidigare, jätteglad över att få vara med, men livrädd inför att behöva prata med en massa okända människor. Fantiserar om allt från förvånade blickar till öppet hån, hör hur alla skrattar åt mig, både bakom och framför min rygg, jag är festens stora skämt, hör hur de drar den där storyn för kompisar om tjejen de bjöd upp som inte kunde prata. Jag vill inte känna så, vill bara vara glad, men faktum är att jag skäms så över mig själv att jag i bakhuvudet febrilt letar efter en exit, en ursäkt så jag slipper gå dit. Ska dra lärdom av detta, nästa gång sök efter den underliggande orsaken direkt och hantera den ångesten annorlunda!

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.