icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
2 augusti 2012 20:19
4

Bjuden!

Fick en inbjudan till ett bröllop med posten idag, och blev bara så glad :) För deras skull givetvis, två jättefina människor , önskar dem innerligt all lycka, men också för min egen, tänk att de vill ha med mig! Att någon inte tycker jag är ett missfoster som borde hållas inspärrad. Känner dem inte så väl heller, så jag förstår inte alls vad jag gjort för att förtjäna det... Har varit ganska isolerad på sista tiden, endast sporadiskt inne på kontoret, så det blev också en skön påminnelse om att jag faktiskt finns till ute i den riktiga världen, och att det trots allt finns folk som tycker om mig. Men inget gott som inte har nåt ont med sig ;) det blir en utmaning såklart, kommer tvingas prata med en massa främmande människor, men jag kan vänta ett tag med att vara nervös över det. Alltid skönt att jogga när man är deppig, men ännu skönare när man är glad, för då brukar jag älta den där rena, enkla glädjen i en evighet. Hjärnan klarar liksom inte att tänka så avancerat då, problemfabriken är stängd, och några få simpla tankar är allt som krävs för att tillfredställa intellektet. Man bara är, och kan lätt uppslukas helt av små, positiva saker. Äntligen dags att värma upp nu!

Kommentarer

  • 2 augusti 2012 21:23
    1010238
    Vet inte alls vem du är, men blev glad av att läsa om att du blev glad! Förstår känslan!
  • 3 augusti 2012 00:21
    OneOnine
    ännu gladare av att jag kunde glädje någon annan :) kul! Jojomaja, klokt talat! tar till mig allt. ja, det hjälper verkligen att skriva här, försöker vara så hämningslös som möjligt och skriva exakt som jag tänker. har redan märkt att det är mycket som låter helt normalt inne i huvudet, men framstår som absurt i dagsljus. du anar inte hur rätt du har om väggen ;) jag stammar, vilket försvårar socialt umgänge en hel del. folk tror ofta att det är som att snubbla ibland, men det är mer som att ständigt försöka undvika att snubbla så gott det går. säga så lite som möjligt och undvika svåra ord. i verkligheten är jag allt annat än verbal, utom möjligtvis när jag umgås med andra som stammar...
  • 3 augusti 2012 16:09
    OneOnine
    ja, blev mobbad hela skoltiden, utom möjligen i 9:an då det började avta och jag bara var utstött. det har satt sina spår, är över nu, men känslan gör sig påmind än idag när folk glor på, skrattar åt eller hånar mig. Orup är en stor hjälte för mig, betydde så mycket att han visade att man kan vara cool, snygg, ha sånt självförtroende och vara så modig att man vågar bli känd ändå. göra intervjuer och vara med i tv, jag törs inte ens handla i pressbyrån... idag har han dessutom väldigt beundransvärd kontroll på talet. jag har tvärtom alltid undrat varför folk tycker det är konstigt att man kan sjunga flytande ;) det är liksom en helt annan sak att sjunga, vet ingen som har problem med det. tror det beror på att det är andra områden i hjärnan som är aktiverade vid sång än vid tal, mer i högra hjärnhalvan. till sist, och det här låter kanske konstigt, men det värmer ända in i själen att du skriver att du förstår att det är jobbigt, tack!
  • 5 augusti 2012 04:20
    OneOnine
    vilka underbara människor det finns!!! är helt golvad :) och lite trött nu, men tack ännu en gång!

Logga in för att skriva en kommentar.