icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
24 augusti 2012 23:06
5

En dag

Imorgon ska jag träffa en massa folk jag inte sett på hela sommaren, och jag hoppas så att de ska ha glömt bort hur jag såg ut sist, att den bilden av mig ska vara totalt utraderad ur deras minnen. Det räcker om den åtminstone är lite suddig i konturerna, då får jag en chans att göra ett nytt ”första” intryck och sudda ut det tidigare för alltid. Jag vill inte att de säger något, inte se några uppskattande blickar, vill bara att kilona i deras tankar upphör att existera. Därför har jag ätit 550 kcal idag, och inbillar mig redan att jag kan ana skymten av mina höftben en gnutta mer än igår. Innan jag skrev det var jag tvungen att titta i spegeln igen, för och se om jag fortfarande tycker det ;) Hungern är än så länge bara en njutbar vanföreställning av att jag har gjort mitt yttersta. Jag vet att en dag inte gör någon som helst märkbar skillnad, så varför håller jag på så här??? Reflexmässigt har jag sett till att inte ha någon god lättillgänglig mat hemma, så jag är inte orolig för att jag ska vräka i mig något, men det jag vet kommer hända är att jag får svårt att somna när hungern slår till hårdare, när den väl mattats av tar försovningsnervositeten över och håller mig vaken, och sedan är hela morgondagen förstörd av tröttheten, till ingen annan nytta än några gram i min fantasi. Jag vet allt det här, ändå kan jag inte tvinga i mig lite mat istället.

Kommentarer

  • 25 augusti 2012 08:10
    hsh
    550 kcal? Det är ju nästan ingenting. Är inte det lättare att gå upp sedan om man bantar så hårt? Kör du VLC metoden?
  • 25 augusti 2012 14:15
    Nos
    Du vet ju att 550 kcal naturligtvis är alldeles för lite. Angående bilden av dig : jag har hört att redan efter en veckas frånvaro får man en ny chans, eftersom folkbfaktiskt glömt lite hur man var, så på den fronten går det säkert bra.
  • 26 augusti 2012 15:09
    OneOnine
    hsh, försöker i vanliga fall ligga på runt 1600, kör ingen särskild metod. Denna dag var ett tillfälligt (hoppas jag) bakslag, när jag dövade ångesten med hunger. vet precis hur korkat det är, men den där inbillningen av att man besegrat hungern är bara så skön, den känslan krossar allt annat. Nos, skönt att höra att det räcker med en vecka :) ska tänka så i framtiden!
  • 26 augusti 2012 15:21
    hsh
    OK, Då förstår jag. Hur gick det att träffa all folk som du inte hade träffat på länge? Kändes det ok?
  • 26 augusti 2012 19:50
    OneOnine
    jo tack, det gick bra :) fast det blev bara 2 timmars sömn, och jag är lite irriterad på mig själv för att jag förstör livet så. nästa gång ångesten kommer ska jag skriva av mig direkt...

Logga in för att skriva en kommentar.