icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
22 augusti 2012 18:08
5

Fikat med söt pojke dårå

Behöver skriva av mig lite, han är som ett virus i hjärnan, kan inte tänka på nåt annat. Önskar så jag hade en sån där hollywood-bästis jag kunde älta detta med. Lite rädd att skriva för många detaljer här, ifall han skulle snubbla över detta och känna igen sig ;) men vi sågs i alla fall igår. Satt kvar tills de stängde, sedan långpromenad hem, från Hötorget, genom Gamla Stan och förbi Liljeholmen. Han var förvånad över att det inte kändes långt alls, vi skojade om att jag lyckats få i honom lite motion trots allt. Undrar om inte promenad är den perfekta daten, underbart att få röra på sig lite och ha världens åttonde underverk bredvid sig :) Jag funderade inte så mycket på att ta initiativ, för jag var så inne i samtalet. När det så blev dags att ta farväl kom dock den konstiga tanken att jag skulle faktiskt kunna göra nåt själv, men nånting hindrar mig. Insåg plötsligt att jag är lika rädd för att lyckas som för att misslyckas, ja, det vore nästan ännu farligare, som om ingenting skulle vara rätt i världen längre. Det skulle innebära att jag inte är vedervärdig och oälskbar, mitt bekväma ensamma liv skulle ta slut. Kanske alkohol trots allt är enda sättet att ta sig förbi sådana spärrar? En lite för lång hejdå-kram är allt det blev i slutändan, men jag känner mig ändå glad och hoppfull idag :) Vi kom varandra mycket närmre, samtalet var mer personligt än vanligt, mer ”jag” och mindre teori. Bara vet att han också hade trevligt och att vi snart kommer ses igen. Dessutom flikade han flera gånger in att han inte hade nån flickvän, och det är ju skönt att han inte träffat nån under sommaren.

Kommentarer

  • 22 augusti 2012 19:03
    Ewa1969
    Härligt! :) man blir lite avis ;) har varit ihop med mannen 20 år nu i oktober!
  • 22 augusti 2012 19:26
    OneOnine
    tack, själva känslan är ändå inte helt fel :) men grattis till dig, 20 år måste ju kännas helt fantastiskt!
  • 22 augusti 2012 19:27
    OneOnine
    tack sk! hoppas jag med ;) ska göra mitt bästa!
  • 23 augusti 2012 08:41
    Ewa1969
    20 år känns helt sjukt! Minns fortfarande när det gick över en månad och det kändes bra!
  • 23 augusti 2012 19:39
    OneOnine
    tack Jojomaja! ja, ska tänka så, ett litet steg till nästa gång...

Logga in för att skriva en kommentar.