icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
26 augusti 2012 16:30
4

Folks kommentarer om viktnedgång

Ibland vill jag att folk ska säga att jag har gått ner, skönt med bekräftelse på att det märks, och det triggar mig att kämpa hårdare. Särskilt bra känns det när det kommer ifrån personer som känner mig väl, och som jag vet har hört att man bör undvika att kommentera vikten hos ätstörda, det blir som en dubbelseger, det syns att jag gått ner och dessutom så mycket att de inte kan hålla sig. Kan med glädje konstatera att jag på sista tiden faktiskt har slutat tänka på mig själv som ”fet”, istället använder jag termen ”normalviktig med långt kvar till smal”, och jag tror det har medfört att jag nu inte vill att folk säger något alls. Tiden som ”fet” är för mig en kort parentes i livet, ett tillfälligt undantagstillstånd, och jag ser helst att det fullständigt raderas ut ur folks kollektiva medvetande. Därför hade jag lite ångest inför lördagen när risken för påpekanden om nedgång var stor, när man inte setts på länge brukar skillnaden märkas, och jag dövade ångesten med hunger, tror det är min version av att tröstäta. Gårdagen blev tillslut riktigt bra, en kommentar fick jag dock, en kille sa ”åh, du ser så vältränad ut, det märks vad du har gjort i sommar”, men jag lyckades hantera den väl, tacka, återgälda och till och med bli lite glad :) Tror det beror på att den inte innehöll någonting om vikt eller fett, utan bara du ser ut att ha tränat mycket i sommar, vilket jag ju faktiskt har!

Kommentarer

  • 26 augusti 2012 17:40
    OneOnine
    tack sk!!! läste din kommentar och insåg plötsligt att jag faktiskt har gjort väldigt stora framsteg mentalt :) börjat tänka lite annorlunda, inspirerad av dig och andra här på matdagboken. det har gjort mig gott att ösa ur mig alla sjuka tankar och att bli medveten om andras annorlunda synsätt har också hjälpt mycket!
  • 26 augusti 2012 20:48
    Tabirimiri
    det känns alltid bra med bekräftelse sånt brukar peppa upp mig och tänka bara positivt om mig själv nu mer än tidigare brukar säga här hemma till och med jag är den snyggaste tjejen här i huset då har man alltid fått som svar det stämmer.
  • 26 augusti 2012 21:50
    Nos
    Ja oj vad fantastiskt oneOnine. Och vilken fin kommentar med att du ser vältränad ut. "stark är det nya smala" som jag såg på nån blogg nånstans : ) och framförallt- fantastiskt att du lyckats jobba med självbilden så pass mycket!
  • 26 augusti 2012 23:30
    OneOnine
    åh, tack, ni är bara så underbara varenda en! har precis varit ute och joggat långpass, läser här och blev ännu gladare nu :) kram på er!

Logga in för att skriva en kommentar.