icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
9 augusti 2012 00:18
2

Gott för själen

Konceptet ”cykeltur i spöregn igen” kändes inte sådär vansinnigt lockande idag, börjar bli tjatigt nu... En tur hem till mamma och pappa istället för långa rundan fick det bli. Ett överraskningsbesök för jag orkade inte ringa innan, och glatt förvånade blev de :) Annars var allt sig likt där hemma, mamma försöker prata igång mig med ja- och nej-frågor, för att sedan slänga in några som kräver riktiga svar. Jag försöker parera med att rycka på axlarna och göra gester, men tillslut slinker nåt förbi mitt filter. Pappa sitter i sin fåtölj vid tv:n och löser korsord. Jag och han kan läsa varandras tankar, men har svårt att få igång ett samtal. Ibland lossnar det lite, sen blir det tyst igen, men jag bara vet att han är glad att jag är där ändå. Mamma försöker tvinga i mig all möjlig mat, hon är så orolig över att jag äter så lite. Som vanligt låtsas jag dansa med, fast jag redan innan jag åkte dit har bestämt precis vad jag får äta, två pannkakor men ingen sylt och ingen grädde. Går med på en, för jag vet att hon kommer tjata på mig den andra när jag är klar. Tar en liten klick grädde jag kan smeta ut på tallriken så det ser ut som om jag ätit den. Hon frågar flera gånger om jag vill ha saft, fast hon vet att jag bara dricker kranvatten. Pannkaka nummer två helt planenligt med det urgamla argumentet ”du måste äta ordentligt när du tränar så mycket” följt av det lika antika svaret ”jag tränar inte mycket längre, men okej”. Det är himmelskt gott. Mår så bra av maten, av att jag gjort dem glada, av deras förbehållslösa kärlek till mig och till varandra. Njuter till och med av våra fåniga rutiner, tjatigt ja, men jag vet att det är av omtanke, ungefär som mammas ”du är lite speciell” är en omskrivning av det bannlysta ordet men även innefattar såväl mina styrkor som mina svagheter. Det är hemma. Och precis som vanligt beslutar jag att jag ska hälsa på dem oftare från och med nu.

Kommentarer

  • 9 augusti 2012 00:41
    Nos
    Tänk så härligt att kunna göra spontanbesök till sina föräldrar, och så fantastiskt att du mår så bra av att vara hos dem! Roligt att du njöt av maten, och faktiskt även vågade ta en liten gräddklick. Kanske vågar du även äta den nästa gång?
  • 9 augusti 2012 14:54
    OneOnine
    ja, är verkligen glad att de finns i närheten :) och att det ger en sån positiv energi att träffa dem. var rätt nere innan, men det gick över bara av vara där. haha, nja, tycker grädde är rätt farligt, så kaloririkt och dessutom svårt att uppskatta mängden. jag behöver inte längre veta exakt hur många kalorier jag får i mig, utan klarar att ibland avrunda uppåt. just grädde känns för riskabelt, men ska fundera på det!

Logga in för att skriva en kommentar.