icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
5 augusti 2012 04:14
2

Inspireras av OS

Slötittat lite på OS idag, och vilken härlig inspirationskälla det är! Alla idrottare som lyckats pricka in toppformen, överträffar sig själva och är bäst när det gäller, de tycks spritta av energi bara de visar sig i rutan. Är härligt att se, oavsett deras nationalitet. Men jag imponeras också mycket av alla de som inte riktigt når ända fram, sättet de hanterar sina motgångar på, det kan man verkligen lära sig nåt av. Måste vara så bittert att det fattas tusendelar, fortfarande vara nedtränad eller fått uppladdningen förstörd av skador, att inte kunna göra sig själv rättvisa när man tränat så länge med detta enda ögonblick i sikte, ändå låter de sig inte knäckas. De deppar och avreagerar sig säkert på sitt vis, men hämtar sig snabbt, analyserar och konstaterar att det är sånt som händer, bara att bita ihop och komma igen, världen går inte under för det. Tänk om man själv kunde tänka så när man drabbas av betydligt smärre missöden som att äta fel en dag eller hemfalla åt gamla vanor! Bara ok, det var den dagen, sånt händer, vad kan jag göra bättre nästa gång. Ny dag imorgon, bara gå vidare. Eller kan man det..? Från högt till lågt, själv hade jag kortpass jogging idag, och är för ovanlighetens skull supernöjd! Snabbaste 5 km i år, trots att jag är rätt nedtränad och sliten nu, förstår inte alls vad krafterna kom ifrån. Tittade på klockan i mitten av sista kilometern och såg att om jag verkligen anstränger mig nu kan jag göra den på under 5 minuter, och bara öste på. Lever om det ögonblicket och njuter, 4:20 blev det till slut. Det är lite snabbare än jag ”får” springa, och det känns i menisken nu efteråt, klickar till i knät när jag går, men det är så värt det! (smärtan är alltså inte farlig på nåt sätt, skadan är kronisk, men vill det sig illa kan den sitta i 1-2 dagar) Var det OS-effekten, eller den där extra skivan parmaskinka jag åt? En joggingdag består min lunch vanligtvis av en tallrik fruktyougurt, 3 skivor knäckebröd med lättmargarin och 2 skivor parmaskinka, idag fick jag i mig en extra skiva skinka, kanske värt att prova igen? Efteråt blev det 10 x 200 meter uppför, vilket var svårare än 100-meters rusher, men nog väldigt bra träning för mig. Så till dagens mesta självklarhet ;) måste säga att det känns så fint att vara nöjd!

Kommentarer

  • 6 augusti 2012 21:01
    Nos
    Ta tre skivor parmaskinka nästa gång, vettja : )
  • 7 augusti 2012 02:02
    OneOnine
    ska försöka imorgon :)

Logga in för att skriva en kommentar.