icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
29 juli 2012 01:28

Ljuvliga intervaller

Jag har tyvärr svårt att springa intervaller eftersom jag då riskerar få ont i knät, men har kommit på en liten väg runt det, nämligen att efter själva joggingrundan köra några korta rusher i uppförsbacke. Eftersom kroppen redan är så uttröttad blir farten inte särskilt hög, och uppförslutet gör att fotisättningen blir annorlunda. Sen förra veckan har jag provat att göra 3-4 såna rusher efter allt utom långpassen, och har inte känt minsta antydan till värk :) Dessutom är det så himla roligt att jag i slutet på den vanliga rundan bara längtar efter dem, blir faktiskt en liten drivkraft att ta sig framåt! Så kortpass idag, passade alltså perfekt att öka på lite och köra några fler, och åh vad roligt det var! Behöver inte ens ha musik på. Bara älskar den där känslan när benen börjar bli tunga och man får anstränga sig för att ta ett steg till, så ett till, ännu ett... Så vila och på ett igen, och som av ett mirakel är krafterna tillbaka. Lovely! 20x100 m blev det, och ett stort leende under hela nedjoggningen sen, så härligt att känna sig utmattad på det här sättet. Lite fascinerande också att kroppen så omedelbart gillar den här sortens träning, jag har ju i princip enbart kört uthållighet i över ett halvår nu och borde väl vara lite omskolad..? Dagens vanliga runda gick hur segt som helst i värmen, var dessutom rätt blåsigt, men i rusherna bekom det mig inte alls. Detta får helt klart bli ett bestående inslag efter kortpassen. Jag tvivlar på att denna korta lilla sträcka medför nåt gott till den egentliga träningen där målet är att springa milen snabbare, men det gjorde mig bara så lycklig!

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.