icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
4 september 2012 02:49
5

Mera fika :)

Var ute på stan och sprang idag, när Han plötsligt ringde. Vågade såklart inte svara, var alldeles för mycket folk runt om, men satte lite press på mig själv genom att skicka ett sms, ”ringer upp snart”. Ska bara hitta en lite mer avskild plats, tänker jag, och ”snart” är ett relativt begrepp ;) Går och går, men det är folk överallt, många passar på att vara ute i det ovanligt vackra vädret. Tillslut kommer jag till Kungsbron och slår mig ner på en trappa där, hittar nog inget bättre. Finns inga hus i närheten så folk stannar inte till, utan skyndar mest förbi. Trafiken är måttlig och skapar en skön ljudmatta. Nu måste jag verkligen ringa upp ”snart”, ska bara peppa mig själv med lite musik först. Coldplays ”Fix You” om och om igen, ska bara lyssna en gång till så ringer jag. Under tiden funderar jag på hur många personer som kommer höra mig, om det passerar 5 i minuten och vi pratar i 20 minuter så blir det 100 personer... Fast jag kan lyssna mer än prata, då är det kanske bara 50 som hör. Några av dem har hörlurar, så säg 40 då. Men tänk om vi pratar ännu längre, då blir det jättemånga i alla fall... Börjar räkna förbipasserande, och inser då att jag måste sluta noja. Ny regel, nästa gång låten tar slut och jag inte ser någon komma gående, då ringer jag! Det ögonblicket inträffar redan fyra ”Fix You” senare... Har slut på ursäkter och ringer faktiskt upp :) Berättar att jag är på stan och fördriver tiden, vill inte komma hem förrän städerskan gått (kanske svårt att tro, men jag är inte rädd för henne), vet att hon helst pysslar ifred och jag tycker det är mysigt att komma hem till en nystädad lägenhet. Han är vid universitet. Jag lyckas ignorera många förbipasserande, men de som kommer bakifrån och sedan vänder sig om och stirrar har jag svårt för. Fortfarande inte kommit på bästa sättet att hantera det, känner mig på något sätt dum om jag låtsas som ingenting, men vad annat kan man göra? Titta bort, stirra tillbaka, le, se arg eller ledsen ut? Vad vill de att jag ska göra? Flera gånger hör han inte vad jag säger, och jag förklarar som det är, det går folk förbi hela tiden, och jag råkar sänka rösten ibland. ”Men du, ska vi inte ses och ta en fika istället?”, säger han då! Ibland har man tur ;) Inte helt galet klädd heller. Medan jag skyndar mot Stureplan där vi ska ses kommer jag på att jag har en dålig hårdag, eller rättare sagt inte orkat fixa det alls, men var försent att göra något åt det. Och nu kommer jag bara rabbla några osammanhängande fina saker som hände: [PUNKT] Vi bestämde vilka fik vi ska gå till nästa och nästnästa gång vi ses. Nytt ställe varje gång tills vi har betat av hela stan ;) [PUNKT] Han la armen om mig och sa ”Tjejmilen plats 4600-nånting är ju jättebra, övre halvan med god marginal, känn dig stolt!”. Asså han la armen om mig, å nu ville jag låta 14 igen ;) [PUNKT] På fiket stod vi framme vid kassan och småpratade medan vi väntade på kaffet, jag har aldrig vågat göra så i hela mitt liv, helt fantastiskt! Kanske inte har så mycket med honom att göra, eller jo, han visar så tydligt att han inte skäms för mig. [PUNKT] När han berättade om ett föredrag han hållit där alla i publiken var jätteintresserade och ville ha ett återbesök, skojade jag med honom och sa ”det var ju bara tjejer där, de tyckte såklart du var söt”. Åh, han rodnade så gulligt... [PUNKT] Vi pratade om hur vi uppfattade varandra, och jag fick höra att jag var en glädjespridare som inspirerar och bryr mig om alla. Han sa en massa annat också, men just glädjespridare satte sig, är något av det sista jag skulle säga om mig själv. Glad att jag kan uppfattas så, och att just han gör det. [PUNKT] Jag berättade hur svårt jag har att ringa till folk, att jag kan dra ut på det i flera veckor, fast det är någon jag känner väl och litar på. Telefonen har blivit så starkt förknippad med ångest, och jag ska jobba med det problemet i höst, men vet inte riktigt hur. Okynnesringa alla jag känner typ. Han bad mig då ringa honom närsomhelst, helt i onödan, ”säg bara, hej, det regnar, jag blir alltid glad när du ringer”. Hur gullig är han!? [PUNKT] Vi bestämde att vi ska handla en present tillsammans, åt en gemensam bekant alltså. Så nu har vi massor av planer på att ses igen :) [PUNKT] Jag sa något snällt till honom (glömt vad), och han tog mig på axeln medan han tackade. Känns som det går lite framåt nu, tror vi är två långsamma människor, och att det hela måste få ta sin tid helt enkelt... Kanske ännu en ursäkt, men jag tror inte det vore bra att stressa. Hoppas att de där fåniga deckarna där huvudpersonerna nästan kysser varandra i 500 avsnitt inte är så orealistiska ändå!

Kommentarer

  • 4 september 2012 06:31
    SaraElsa
    låter bra! Har samma problem med telefonen.. och ju längre tid det går innan man ringer desto svårare blir det.. så bra gjort att du ringde upp! Och det låter som en trevlig kille =)
  • 4 september 2012 09:28
    Nos
    åh blir alldeles varm i hjärtat av att läsa detta. telefoner är lite läskiga, det tycker ajg med. Hurra för mess och mejl mm! Men jag, det låter som en bra idé att exponera dig för det läskiga-ring honom titt som tätt.
  • 4 september 2012 16:19
    OneOnine
    tack! SaraElsa, ja, han är onekligen speciell :) precis, är så lätt att vänta tills man tänker att nu är det så pinsamt att jag låter det rinna ut i sanden. är så glad att jag vågade ringa upp! tänk, annars hade jag gått miste om allt detta... Nos, tack! ja, mess, mail å nätet gör verkligen livet enklare. Lovar mig själv att ringa honom ibland! tycker det är ok att jag inte vågar ringa okända människor, den rädslan kommer jag nog aldrig över, men min vänner borde jag ändå inte ha sådan problem med att ringa. är rädd att de ska lägga på innan jag hunnit säga nåt, eller att jag ska störa dem, jättefånigt, jag vet ju att de ser att det är jag och inte gör så, och att de låter bli att svara om de inte har tid att prata... undrar lite nyfiket om ni vet vad ni är rädda för?
  • 4 september 2012 17:50
    Nos
    Tror det är att jag inte kan se ansiktsuttrycken, tolka de ickeverbala signalerna. Och så är det så direkt liksom...
  • 4 september 2012 19:10
    SaraElsa
    Hm svårt att säga vad det är. Jag har mest problem att ringa okända. Då för att jag inte vet vad jag ska säga. Sedan de här halvkända... Då man inte vet hur man ska presentera sig.... Sedan vill jag gärna vara själv då jag ska ringa :)

Logga in för att skriva en kommentar.