icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
11 augusti 2012 01:13
2

När det går trögt

Fikade idag med en kompis jag inte sett på ett tag, och han inledde med en fin komplimang och undrade hur mycket jag gått ner sen vi sågs sist. Tänkte efter lite, bra sifferminne är skoj att ha ibland, och svarade exakt 1,2 kg. Funderade sen själv på om det lilla verkligen kan synas, och drog den tämligen enkla slutsatsen att ju mindre man väger desto mer blir värt blir ett ynka kilo i förhållande till resten ;) Något att ha i åtanke nu när det känns som om det går så långsamt neråt..? Mer glädje över varje liten minskning från och med nu alltså! Hade också hoppats att jag skulle prata lite mindre om träning nu när jag får skriva av mig här, vet att det finns folk som inte uppskattar det så mycket, de får dåligt samvete eller tycker det är trist. Den första frågan jag ställer efter hälsningsfraserna är antingen ”Hur går det med träningen?”, ”Håller du på med nån idrott?” eller ”Har du kommit igång med träningen än?”. Sen försöker jag inspirera dem allt jag kan, grotta i hur det går, ge råd, hitta lösningar eller komma på vilken motionsform de kanske skulle gilla. Ja, jag kan nog vara rätt jobbig ibland... Vill absolut inget illa, och menar på inget sätt att de borde leva hälsosammare eller gå ner i vikt, utan det är bara så att idrotten gett mig så mycket att jag önskar alla den glädjen. Nåväl, ca 20 minuter lyckades jag hålla mig, så ingen supersuccé där ;) Men det visade sig att han, inspirerad av mig ;) gått på gym regelbundet sen sist och redan märkt samma positiva effekter av förbättrad kondition som jag. Man känner sig lugnare och när man stressar upp sig och blir nervös så går det snabbare att komma till sans igen. Dessutom får man inte slut på utandningsluft lika ofta. Det syntes verkligen en helt ny glans i hans ögon, och talet var mycket bättre, så jag ska kanske inte lägga ner mitt tjat helt ändå... Just det, tog ett foto på mig själv att ha som profilbild, bäst jag laddar upp det innan jag ångrar mig!

Kommentarer

  • 11 augusti 2012 05:26
    Nos
    Om du berättar att du mår så bra av träning, hur det känns osv, så är det nog inga problem att snacka träning. Ett plus om du kan inspirera folk till hälsosammare livsstil. Det är ju dess problem om de får dåligt samvete : ) jag känner förresten igen det där, med folk som säger " men oj vad du är duktig". Men nej, det är ju så härligt, jag mår så bra av det, brukar jag svara.
  • 15 augusti 2012 13:49
    OneOnine
    jo, fast lite kan jag nog behöva tona ner mig ;) precis, den där duktig-kommentaren är märklig, brukar alltid ha svårt att svara på den, ser mest förbryllad ut...

Logga in för att skriva en kommentar.