Träningsmotivation

När jag säger att jag är träningsberoende brukar folk skratta och tycka att jag borde tacka min lyckliga stjärna. Riktigt så skoj är det inte att utsätta kroppen för mer än den tål, att försöka ljuga sig ur allt socialt umgänge och när man misslyckats med det ändå inte kunna uppskatta stunden för allt man kan tänka på är den träning man går miste om, eller att inte inte kunna vänta på tunnelbanan i fem minuter utan att passa på att göra tåhävningar under tiden, men en klar fördel är att jag sällan är omotiverad. Visst, det hände även förr i tiden att det kändes tungt att ge sig iväg, är fortfarande inte helt okänslig för när trötthet, regn, blåst och Champions League på tv sammanfaller, men har ändå lätt att drömma om lyckoruset man får när man väl kommit igång, och då brinner längtan igen. Handlar säkert lite om erfarenhet förstås, veta att hur seg man än känner sig innan så infinner sig glädjen alltid ändå och tröttheten är som bortblåst, även om man kanske inte orkar köra lika intensivt som vanligt. Jag missade aldrig en träning. På den tiden var jag dessutom betydligt mer kräsen än nu, styrketräning och jogging hörde inte till favoriterna alls, utan var något man bara ägnade sig åt för att bli bättre på fotboll, men det räckte och blev över som drivkraft. Däremot hade jag nog aldrig kunnat få mig själv till att köra ett rent workout-pass. Nuförtiden, efter tre år med enbart sjukgymnastik har jag inga sådana höga krav alls längre, utan ser det som en ynnest att det ändå finns nån motionsform jag fortfarande kan utöva. När jag kunde cykla igen stack det till av avundsjuka varje gång jag passerade en joggare. Nu kan jag själv vara ute och jogga, och är överlycklig för det, klart jag måste passa på att göra det så ofta jag kan, finns inget annat! Vet faktiskt inte ens vad som driver mig längre, spela fotboll igen är helt uteslutet, det vet jag, men vill ändå kunna springa i en halvhyffsad fart, hur meningslöst det än är. Behöver själv kunna känna att jag gjort det bästa av situationen, och få uppleva den där lyckan över att ha nått ett mål. Hur talanglös man än är initialt, så slår det aldrig fel att det man övar mycket på, går så småningom bättre. Kanske inte så bra som man önskar, men betydligt bättre än i början. Längtar också efter att få så pass bra kondition att jag inte längre känner mig som en skugga av mitt forna jag, efter styrkan i att alltid ha med mig den där extra energin. Innerst inne lever också drömmen om att knät en dag ska hålla för åtminstone nån annan bollsport på korpnivå, innebandy kanske... Mest av allt handlar det om ren och skär njutning. Av glädjeruset såklart, men också den vackra omgivningen, naturen vid Mälaren, glimret i vattnet, stadssiluetten på andra sidan, hur allt tycks bli skönare ju snabbare jag springer, känna vinden, ögonblicket då fötterna lättar vid övergången från grus till asfalt eller att känna krafterna sippra tillbaka efter en brant backe. Tankeverksamheten saktar ner och förnuftet rymmer undan, en total frånvaro av smärta och ångest lämnar det efter sig. Stunder när det verkar vettigt att jag har namn på mina olika löpsätt, ett kallar jag ”autopilotläge” och när man befinner sig i det känns det som om man sitter inne i sitt huvud och bara tittar på när kroppen susar fram. En vattendroppe på mitt lår svalkar skönt, strunt samma om det är regn eller svett. Fartblindheten som gör att 5:30 känns hiskligt snabbt i slutet av ett långpass och samtidigt upplevs som lämplig nedjoggningsfart efter ett kort. Skulle kunna rada upp sådant i all oändlighet, men visst finns det obehag också. Mjölksyrakänningar, ögon som svider av svett, stela muskler, vetskapen om att det ligger ett elakt skavsår och gnager, domningar i fötterna, att se den där förargliga sexan på klockan, vilja mer än orka, motvind, sommarvärme eller de där otäcka ansamlingarna av flygfän som inte har vett att vika undan för rörelse och mycket annat. Det är inte så att jag inte märker dem, men de är alla blott små ovidkommande detaljer som är helt försumbara i sammanhanget. Jag är på inga sätt ”duktig” som går ut och springer ibland, jag kan helt enkelt inte låta bli! Utan att ha mina erfarenheter tror jag mycket på det att man ska försöka hitta en motionsform som man gillar för sakens skull, då har man det där roliga, vad det än är, personbästaruset, målglädjen, naturupplevelsen, lagkamraterna, adrenalinkicken eller klara det där tricket, att se fram emot och träningen blir inte ett ”måste” eller ”borde” utan något man längtar efter och dagdrömmer om. Så passa på och njut!

Kommentarer

15 augusti 2012 14:32

LUAL

Jag håller med dig att det är viktigt att hitta en motionsform som man känner att man mår bra av. Idag tror jag tyvärr många ungdomar lägger av när de inte till exempel anses tillräckligt bra för att tävla. Jag har börjat motionera på äldre dar och jag gör det för att jag mår bra av det och att jag kan stressa ner. Barnen tycker jag är en träningsdåre, kanske de skulle vara glada för att jag tränar?
15 augusti 2012 15:02

Nos

Som med många saker som påverkar dopamin-nivåerna är träning fantastisk och bra i lagom doser. Precis som sex och mat också ; ) Men tänk att inte veta vad härligt det är att röra sig. Jag håller med dig-det är fantastiskt att röta sig. Jag brukar dock glömma det emellanåt...
15 augusti 2012 15:09

OneOnine

instämmer i det, breddidrott är jätteviktigt både för ungdomar och vuxna. det är vanligt att sluta i tonåren, om man känner sig dålig, eller inte vill lägga ner lika mycket tid på träningen längre, det måste gå lätt att hitta tillbaka. däremot måste jag säga att jag även gillar dagens elitsatsningar, för dem som tycker om att träna, jag hade älskat att få träna mer när jag var liten. höll på med fotboll och gymnastik, och när jag inte hade träning stod jag och sparkade boll mot garagedörren timmar i sträck, så den mängden man vill ha skaffar man sig ändå. ja, så länge det inte går till överdrift tycker jag absolut dina barn ska vara glada för din skull :) roligt att höra att du hittat nåt du gillar på äldre dar!
15 augusti 2012 15:13

OneOnine

Nos, ja, tänk vad de går miste om! hoppas du blev lite påmind ;) är du inne i en sån fas nu?
15 augusti 2012 15:37

Troxii

Haha, allt som har med träning att göra, mina träningsskador, skoskav, träningsvärk.. I love them all. De påminner mig om mitt nya o underbara liv! Men jag måste ocksp hejda mig, van med "all in" men man måste vila också (därav har jag fått skada, för fort fram). Kram, pepp och keep on going strong :)
15 augusti 2012 15:54

OneOnine

underbart Troxii, rock on! trodde jag var den enda som kan njuta av träningsvärk ;) sällan jag får ont, men efter en ovan eller ny rörelse händer det, då går jag runt och myser på riktigt. ja, vila är ett nödvändigt ont, är du skadad nu?
15 augusti 2012 15:56

Troxii

Min jäkla häl som vägrar bli bra!!! Sprang "sönder" den.. :P Men det är en gammal skada också. Samma här, nya o tyngre träning gör att jag får träningsvärk och nu ska det bli massor med sådant. Njöt hela helgen efter att ha dödat benen! ;) Och rumpan!
15 augusti 2012 16:08

OneOnine

åh, stackars dig :( ibland finns det inte så mycket mer man kan göra än att ta det lugnt. stärka upp musklerna runt omkring, tåhävningar kanske? kram och pepp i mängder till dig, och härligt att du kan träna annat!
15 augusti 2012 19:47

Troxii

Ja, vi bygger upp musklerna runt och o får lära oss den hårda vägen att man måste ta det lugnt ibland. Inte bli för ivrig. ;) Absolut, tåhävningar och allt det där, mkt stretch :) Kram och perpp i mängder tillbaka!

Logga in för att skriva en kommentar.