icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
27 juli 2012 17:14
2

Varför är det så viktigt att bli smal?

Fortsätter min självrannsakan från igår genom att angripa problemet från ett annat håll, och fundera lite på orsakerna istället. Varför är det så oerhört viktigt för mig att bli smal? Plötsligt svart hål i huvudet, jag har inget svar på den frågan, det är en obestridlig självklar sanning bara, ett tillvarons grundläggande axiom. Söker mig tillbaka i tiden lite för att komma nån vart, och minns hur allt började. Jag vet exakt när besattheten bröt loss. Innan dess kunde jag på sin höjd ibland fundera lite förstrött på om påståendet ”det syns att du spelar fotboll” sagt med ett leende var en komplimang eller dess motsats. Så en dag, efter en alldeles harmlös kommentar som inte ens handlade om mig, slog det bara slint. Om det enda man har att säga om en duktig idrottskvinna är en anmärkning på hennes kropp, så måste det vara av enorm signifikans hur den ser ut, dessutom måste hon som yttrade detta i så fall tycka att jag är extremt fet. Ja, jag försöker smita och undvika kärnfrågan nu ;) det väsentliga är givetvis inte en förflugen dussinkommentar, utan min reaktion på den, vad utlöste den? I brist på egna idéer inleder jag med andras, det handlar om ett kontrollbehov har jag hört, kan det ligga något i det? Möjligt, i mitt fall tar sig säkert frustrationen över att leva med en väldigt nyckfull funktionsnedsättning uttryck i vällust av att hålla kroppen i schack, när talet tycks vara bortom all kontroll. Distraktion, tänker jag då, att ”obsessa” över min vikt ger mig en liten, men obeskrivligt skön, paus från de gamla vanliga skamkänslorna, de som annars är närvarande i varenda vaken sekund. En gång efter en talövning fick jag frågan ”Vad tror du att vi andra tänker om dig när du står där framme?”. ”Att jag är fet” blev mitt ”snabba” svar, och något gick sönder i mig. Inför dessa underbara fantastiska människor står jag och bekymrar mig över hur jag ser ut, som om de skulle bry sig det allra minsta. Personbästa i ytlighet, vad är det för fel på mig? Men efter en stunds samtal insåg jag att kroppsfixeringen ibland är bekväm att ta till, projicera allt på den och man slipper tänka på att ens tal synas i sömmarna. Går ännu längre tillbaka i tiden, när jag var liten var jag givetvis mobbad och kände mig sällan som en riktig människa. När folk gjorde listor fanns jag inte med, var så avskyvärd att jag inte räknades alls, helt utom tävlan. Utom en gång då någon gjorde en lista på de smalaste tjejerna i klassen, och jag hamnade på 2:a plats! Var såklart i sjunde himlen, tänk att det åtminstone fanns en social gren jag hade en realistisk chans att hävda mig i! Sista teorin får bli kompensation. Jag kan inte hindra folk från att göra narr av mig, men de ska f*n inte få tycka att jag är fet! Ungefär som om det skulle hjälpa, men jo, lite så är det och det känns underligt nog skönt att tänka så... Så none, any or all of the above? Måste ut och cykla nu så jag blir lite gladare!

Kommentarer

  • 27 juli 2012 17:29
    gittan52
    Nej, nej och åter nej! Det är inte viktigt att vara smal! Men det är viktigt att tycka om sig själv, den där personen som finns där inne oavsett om du är tjock eller smal! Och det är viktigt att må bra, vilket kan innebära en viktminskinig för att må bättre fysiskt och få bättre medicinska värden. Hoppas du kan låta bli att bry dig i vad andra tycker, för du kan inte ändra dem. Jag hoppas att du istället kan lära dig tycka om dig själva och vara snäll mot dig. Sträva efter att må så bra du kan!
  • 29 juli 2012 05:21
    OneOnine
    Tack för dina fina, vänliga ord, det värmer! Du har helt rätt, önskar bara att det inte vore så oändligt svårt, men jag kämpar på!

Logga in för att skriva en kommentar.