Parrot67s blogg

45007

Jag är en person med stark livsvilja och livsglädje. Har alltid skyllt på att jag trivs som överviktig. "Så länge mina värden är bra hos doktorn, så är det ingen fara!", har jag sagt ett antal gånger. Men nu har jag kommit till insikten att så är det ju inte. Jag vill gå ned i vikt för min egen skull, för att jag ska orka mer. En sak som även påverkar är min älskade dotter. Det händer mer och mer när jag hämtar henne i skolan att någon unge säger "tjockrumpa" eller något annat till mig. Jag förstår att de inte menar något illa men det känns ändå.

Skillnaden denna gång jämfört med tidigare viktminskningsförsök är att jag för det första känner att jag duger som jag är. Jag gillar mig själv för den jag är inombords. Så har det inte alltid varit. Med det som grund och att jag har tagit itu med andra saker i mitt liv, leder mig till den absoluta övertygelsen att nu kommer det att gå, en dag i taget!

25 januari 2011 06:14

Svårt bryta ovanor

Börja så sakteliga vänja mig vid att skriva ned allt jag stoppar i mig. Igår kändes allt bra fram till läggdags. Då var det som djävulen kom över mig och jag fullkomligt struntade i vad mitt klokare jag sa. Inte direkt hungrig men sugen och uttråkad. Resultat? Knäckemackor och några Pringles i sängen (som tur var hade jag inte mer än några chips kvar hemma, annars hade det blivit mer). Somnade med en känsla av misslyckande... Vaknade dock vid bättre mod. Jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv om vad jag äter, spelar ingen roll om det blir för mkt. Så det känns som en lättnad att skriva ned dessa ord. Idag är en ny dag och i kväll ska jag simma! Just nu en jobbig känsla att gå dit, byta om och visa mig utan kläder. Jag vet dock att så fort jag kommer ned i vattnet känns det bättre. Fortsätter kämpa!

Kommentarer

25 januari 2011 06:54

malan537

Pepp!!

Logga in för att skriva en kommentar.