icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag är en person med stark livsvilja och livsglädje. Har alltid skyllt på att jag trivs som överviktig. "Så länge mina värden är bra hos doktorn, så är det ingen fara!", har jag sagt ett antal gånger. Men nu har jag kommit till insikten att så är det ju inte. Jag vill gå ned i vikt för min egen skull, för att jag ska orka mer. En sak som även påverkar är min älskade dotter. Det händer mer och mer när jag hämtar henne i skolan att någon unge säger "tjockrumpa" eller något annat till mig. Jag förstår att de inte menar något illa men det känns ändå.

Skillnaden denna gång jämfört med tidigare viktminskningsförsök är att jag för det första känner att jag duger som jag är. Jag gillar mig själv för den jag är inombords. Så har det inte alltid varit. Med det som grund och att jag har tagit itu med andra saker i mitt liv, leder mig till den absoluta övertygelsen att nu kommer det att gå, en dag i taget!
23 juli 2011 08:13

Tangerat rekord

Tillbaka efter en vecka på Västkusten. Visst har jag skött mig någorlunda men inte loggat någon mat på en vecka. Mkt grönsaker och promenader har räddat situationen. När jag med magen full av nervösa fjärilar ställde mig på vågen för en stund sedan så blev jag mkt överraskad: 113,8! Trodde faktikst att jag hade gått upp en sådär 1-2 kg! Jag har med mig mina nya matvanor i ryggmärgen och även motionen. Känns bra!Nu har jag nått ett första delmål. Tidigare rekordvikt var på 113,5 och nu är jag snart nere under den! Däremot har veckan varit mkt upp och ned känslomässigt. Dottern och jag hälsade på dotterns pappa som hyrt en liten stuga på Västkusten. En liten ö med bara båtförbindelse. Inga bilar och ingen möjlighet att ta sig någonstans. Med var oxå hans andra 3 barn. Älskar dessa barn men känner inte de två yngsta särskilt väl. Helt underbart att träffa dem och se hur stora de blivit. Dottern hade några fantastiska dagar med alla sina syskon. Det var första gången de alla var samlade under ett och samma tak sedan min dotter föddes för 7 år sedan. Och hon firade sin födelsedag där. Lyckan var total! Några dagar innan avresan fick jag reda på att exets nya kvinna oxå skulle vara med. De har varit tillsammans sedan i maj. Jag har träffat henne och hon är en bra tjej, trygg och säker i sig själv och vill inte inkräkta på något som helst sätt. Kändes ändå väldigt konstigt till en början. 7 pers under ett och samma tak, 45 kvm stuga och alla sova i samma "rum" (sovloft men ändå). Det gick över förväntan och när det blev för mkt promenerade jag. Medn att vara tillsammans så många när jag är van att vara för mig själv blev lite mkt. Vi skulle ha stannat 4 nätter men drog efter 3. Jag behövde mitt space och ordnade det. Vi avslutade med 2 dagar på vandrarhem i Bovallstrand. Var mkt där för 15 år sedan. Himmelsk plats! Sol, bad, tur till Smögen, mkt shopping och sedan kände jag mig lugn igen. Skönt att vara hemma igen. Jag märker vilken hemmaråtta jag är och det är helt ok. Slog på telefonen för en stund sedan. Meddelande från dotterns pappa: "Skulle vilja prata med dig lite ikväll". Varför går jag igång på sånt när jag vet att allt mellan oss är bra? Jo, jag har inte kontrollen och vet vad han ska säga. Gör då en stor grej av det hela och förväntar mig det värsta. Ska ta några djupa andetag och försöka släppa det. Till i kväll iaf....

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.