Skådespelare i sitt eget liv.

Jag har börjat med en småfjollig vana. Som den kroniska marginalklottrare jag var under min skoltid, och fortfarande är idag, är den rätt trivsam faktiskt. På kvällarna när jag nöter sofftyget framför någon serie har jag ett anteckningsblock i knät. Helt utan struktur eller plan skriver jag ner små self affirmations. Och de är inte helt sanna. Halvsanna kanske. "Jag är en atlet." "Jag är seriös med min hälsa." "Jag är sjuhelsikes-jävla-Karl-Alfred-stark." och så vidare. Det blir lite allt möjligt. Jag tror till och med att jag skrev att jag var en elitidrottare eller naturkraft igår kväll, och det är väl att ta i med något kryddmått. Småfjolligt, som sagt.

Nu blir det ännu lite fjolligare. Poängen med det här är att programmera det undermedvetna. Om jag hela dagarna går omkring och tänker på mitt framtida jag - hur jag kommer se ut, vad jag kommer väga, hur snabbt jag springer milen osv - så kommer jag grunda mitt beteende i att den bilden inte är jag. Sant förvisso, men om det undermedvetna är inställt på att hela tiden ha målen i framtiden kan framtidsvisionen bli statisk, växa fast. Om jag istället för att framtidsdrömma tänker mig att jag redan är där, att jag redan är stark, snabb, uthållig, sund och bladibladibla, så är chanserna bättre att jag redan nu börjar leva det livet. Om drömjaget finns till NU så måste jag leva som framtidsjaget NU. Inte i framtiden. Och resultatet? Visionen förverkligas. Det är åtmistone tanken.

För mig gör det här faktiskt skillnad. Tänker jag att jag är en atlet så lever jag som en atlet. Det blir en del av min uppfattning om vem och hur jag är. Det här är inget som jag själv hittat på. Tvärtom är det ganska populärt i beteendepsykologin nu. 

"Act as though you are, and you will be" hörde jag någon säga nyligen. Agera som om du är, och du kommer att vara. Det må kännas som att jag klivit in i en skådespelarroll, att jag utövar beteenden som än så länge känns som udda pusselbitar i medvetandets ram. Men undan för undan nöts kanterna. De blir rundare och rundare och friktionen mellan bitarna minskar. Och det är riktigt roligt.

Så. Jag är en atlet.