Att inte höra till

Jag flyttade till Sverige för snart 7 år sedan (10 maj) och trodde då att jag förberett mig på allt som kunde vara jobbigt. Visst är det jobbigt att inte ha nära till släkt, speciellt när man har barn, det blir inga spontana middagar eller besök hos frissan; helt enkelt för att det inte finns någon barnvakt. Detta är dock helt hanterbart och inget jag direkt tänker på i vardagen (förutom när man stressar för att kunna hämta på förskolan någorlunda tidigt var och varannan dag, då hade det varit skönt med en mormor eller farfar som hade kunnat hjälpa till lite).

Det värsta är känslan av att inte höra till.

Genom åren har jag skaffat kompisar/vänner här, men det är som att de inte behöver mig på samma sätt som jag behöver dom. Alltså, oftast har de redan vänner (som det gått i skola ihop med eller vuxit upp med) som på något sätt kommer före, om ni förstår hur jag menar? De vänner jag har här är helt fantastiska, men jag kan inte få samma relation till dem som de har med sina "gamla" vänner. Nu är inte det här ett jättestort problem, men jag saknar liksom en "bästis", någon att dela precis allt med.

De vänner jag har kvar i Finland är få, och de har gått vidare i livet de också. Nu är vi mest ytligt bekanta som hörs av vid födelsedagar, jul, och kanske de två gånger om året som vi hälsar på hemma. Väldigt sporadisk kontakt. Har tappat tillhörigheten även där. Det är en konstig känsla att känna sig främmande i båda "hemmen", så att säga.

Det första året jag bodde här var jag väldigt ensam, och det var då jag gick med i MD första gången. Jag tappade väldigt mycket i vikt, helt enkelt för att jag inte hade så mycket annat att göra på dagarna medan sambon jobbade. Var arbetslös, så viktminskningen blev mitt jobb. Då var vi fortfarande nykära så hans sällskap räckte liksom, jag kände inte samma ensamhet då som nu. Jag undrar om det inte kan vara en bidragande orsak till att jag gick upp i vikt igen, att jag försökte fylla det tomrummet med mat.

Nuförtiden har jag visserligen så fullt upp om dagarna att jag inte vet hur jag hade haft tid med vänner ändå vardagarna är inget problem, det är helgerna som blir fruktansvärt tråkiga. Jag hade så gärna haft något att göra, de flesta av mina vänner och bekanta har fullt upp på helgerna (av naturliga skäl, då de har fler bekanta och även släktingar här) så det blir mest att vi sitter hemma. Dottern blir dessutom åksjuk så vi åker inte gärna iväg någonstans i "onödan" heller.

Så om det är någon som bor hitåt och vill ha någon att umgås med är det bara att hojta till

(Blev ett lite abrupt slut nu, men katten välte blomvasen så jag får skynda mig att städa upp)