Ett uppvaknande

Nu har jag varit väldigt inaktiv här det senaste året, och det har straffat sig rejält. Förra julen svajade min vikt mellan 73 och 74kg (har låtit min lägsta vikt stå kvar här på min MD-profil, som motivation), och det tyckte jag att ändå var rätt okej. Sen började allt gå snett. Började på en ny utbildning, då det blev mycket fika och lunch på stan (hade över en timmes lunchrast). Hade ju under min period av arbetslöshet känt mig väldigt isolerad och ensam, så nu tog jag varje tillfälle i akt att umgås med mina studiekamrater (ofta innefattar det här ju tyvärr mat i någon form). Den här utbildningen ledde till ett nytt jobb, något jag aldrig hållit på med tidigare. Det är ett väldigt högt tempo på jobbet, jobbar man ensam (vilket man gör rätt ofta) har man max 5 min över då man kan äta - vilket leder till att man slänger i sig maten utan att känna att man blir mätt ( dessutom är det restaurangmat...vågar inte ens tänka på hur mycket smör, grädde och socker den innehåller...). Där kan vi ännu plussa på att vi haft en del problem med min sambo (ekonomiska och i själva förhållandet) och att jag mått väldigt dåligt...är en typisk tröstätare. Idag stannade vägen på 79,8kg, vilket betyder att jag förmodligen legat över 80 under julen (något som jag lovat mig själv aldrig mer skulle hända). Som tur är så har jag ändå tränat under den "dåliga" perioden, så har fortfarande flåset och styrkan kvar. Nu ska jag vara stenhård, får inse att jag inte är redo att ge upp vägandet och räknandet än. Inget godis, inga chips, ingen alkohol och max 1500kcal/dag + träning minst 4 dagar/vecka ända fram till alla hjärtans dag, därefter en godisdag/vecka. Har som mål att gå ner 10kg på 5 månader. Helt genomförbart.

Kommentarer

11 januari 2013 11:19

Amiechan

Den där smällen när man inser att NU har det gått för långt är nödvändig för mig tror jag. Jag är också en tröstätare, och det märker jag ofta när min lilla treåring är ledsen. Magkänslan säger att jag ska ge honom tröst med mat (förutom kramar), men tackochlov så inser jag vad som händer och vägrar trösta på det sättet. Jag vill inte föra vidare samma dumma beteende till nästa generation!
11 januari 2013 11:19

Amiechan

Nu håller jag tummarna för att ditt uppvaknade hjälper dig över de jobbiga partierna! Och vad bra att du fortsatt att träna. :)
11 januari 2013 11:20

okunnig

Härligt att du känner att du vill kämpa för att komma ner till målet igen :) Massa pepp till dig :)
11 januari 2013 12:38

carrie89

Tack ska ni ha! :)

Logga in för att skriva en kommentar.