Funderingar kring idrottslektionerna i skolan.

I helgen satt jag, av någon anledning, och tänkte tillbaka på min skoltid. Främst funderade jag på de förhatliga idrottslektionerna, de som man gjorde precis [KURSIV]allt[/KURSIV] för att smita undan. Nu utspelade sig ju min skoltid i Finland, vet inte om lärarna här är mer engagerade eller om lektionerna är mer inspirerande och varierade än vad jag har upplevt; kan bara närma mig det här ämnet utgående från mina egna erfarenheter. Kom ganska snart fram till att det inte är så konstigt att jag, under större delen av mitt liv, avskytt nästan allt vad idrott och träning innebär. I högstadiet hade vi två olika idrottslärare; en kvinnlig för tjejerna och en manlig för killarna. Oturligt nog, så var den kvinnliga läraren totalt oengagerad och tråkig. Innebandy, stavgång och friidrott var det vi sysslade med om och om igen. Någon enstaka gång fick vi gå till det lokala gymmet, där vi mest satt och skvallrade. Inte så konstigt det heller, då ingen tog sig tid att gå igenom maskinerna med oss för att visa hur de funkar. Nu kan jag ju inte skylla allt på lärarna. Var själv en väldigt oengagerad, lat och oinspirerad tonåring...men var nog inte ensam om att domineras av dessa egenskaper. Tror att de allra flesta i årskursen var som jag. Då hade vi behövt en lite skojigare lärare och lite mer varierande aktiviteter för att bli inspirerade till aktivitet (kan här tillägga att den manlige läraren var mycket mer engagerad; han deltog ofta själv aktivt i de olika aktiviteterna). Jag vet att det inte är lätt för lärarna heller att komma på aktiviteter, det är mest den totala avsaknaden av engagemang som var problemet; en lite mer engagerad lärare kanske hade kunnat göra t.o.m. innebandy till något roligt. Förra veckan när jag stod på löpbandet bestämde jag mig plötsligt för att springa ett Cooper-test. Det var en av de saker jag avskydde mest med skolidrotten; med jämna mellanrum var vi tvungna att springa detta test, och det var en pina för mig som tjock tonåring. Det är ett bra och enkelt test för att testa sin konditionsnivå, men då var det bara en ångestladdad grej. Man fick heller ingen credit för att man försökte; före varje test sade lärarna att man måste hinna springa en viss sträcka för att bli [KURSIV]godkänd[/KURSIV]. Så om jag orkade springa ett varv på idrottsplanen och var jättestolt över det, men sedan var tvungen att gå resten av testet, så var det inte bra...för jag hade inte sprungit långt nog för att bli [KURSIV]godkänd.[/KURSIV] Har många fler tankar angående det här ämnet, men har inte tid att sitta här och skriva ett romanslångt inlägg =P Ska glädjas åt att jag har hittat tillbaks till att se träning som något positivt, som en njutbar aktivitet där jag kan utmana mig själv utan att någon annan (förutom jag själv) står där och bestämmer om min prestation är [KURSIV]godkänd[/KURSIV] eller inte.

carrie89s blogg

Funderingar kring idrottslektionerna i skolan.

Kommentarer