Skam
Det är väl få som har undgått den norska serien Skam? En av mina studiekompisar övertalade mig att kolla på den (innan den blev hypad på sociala medier, kan tilläggas, lite före min tid är jag allt 
) och jag fastnade totalt. Trots att det är ett antal år sedan jag gick ut gymnasiet känns serien så välbekant, alla karaktärer hade jag kunnat hitta bland mina gamla klasskamrater. Det serien främst fick mig att reflektera över (den är även väldigt underhållande, och norska är ju bara så underbart att lyssna på) är hur de olika rollerna och identiteterna man blev tilldelad i skolan hänger kvar även senare i livet. Det blir liksom som en liten varelse som sitter på ens axel genom resten av livet och försöker viska i ens öra hurdan man egentligen är. Hänger ni med på hur jag menar? Vem man är i skolan kommer att prägla ens fortsatta liv på något sätt, vågar jag hävda. Förstås finns det undantag, det finns de som lyckas komma ifrån dessa tilldelade identiteter som vuxna, i alla fall på ytan. Jag tror att om man levt i många år som "den populära", "plugghästen", "sportfånen" och inte minst "tjockisen" så är det väldigt svårt att helt och hållet lämna den identiteten bakom sig. Inte minst har jag bilder av hur de jag gick i skolan med har utvecklats, hurdana de är och vad de gör idag. Det här är alltså människor jag inte ens sett på 9 år, är vän med endast en bråkdel på Facebook, och hade inte möjlighet att närvara på vår klassträff för ett par år sedan.
Den största orsaken till att jag inte deltog på klassträffen var att det inte var praktiskt möjligt. Jag hade helt enkelt inte råd eller tid att resa till Finland bara över några dagar. Det var tur att jag hade den orsaken att dölja mig bakom; för mitt beslut hade även med min vikt att göra. Jag har alltid varit mer eller mindre tjock (förutom senast jag var aktiv på MD, då var jag till sist smal, men kände mig fortfarande tjock - den tilldelade identiteten jag alltid haft), vilket gjorde att jag var en av "tjockisarna" i skolan - inte den tjockaste, men jag hörde till den gruppen. Jag antar att de andra också har bilder av hur folk har utvecklats - och jag ville inte ge dem rätt i att jag fortfarande inte lyckats gå ner i vikt. Inte för vikten i sig, mer för att jag inte vill ha den identiteten mer. Det är absolut inget fel med att vara tjock (eller smal, för den delen), det är inget jag tycker är ett misslyckande om man själv trivs med det, men jag personligen vill inte fortsätta att tillhöra det "facket".
I mitt arbete med små barn har jag skrämmande nog sett att barnen tenderar att placera in varandra i fack redan i ung ålder. Att kategorisera är ju människans sätt att strukturera världen, det är ett behov som vi har, men när man hör en femåring säga att han är en tjockis samtidigt som han nyper sig i magen är det något som har gått snett. Redan i förskoleåldern finns det de som är "coola", "nördiga", "tjejiga"...de har placerats i ett specifikt fack. Jag undrar om det här är identiteter de kommer att behålla under resten av livet? Eller kommer de att bli tilldelade andra identiteter i skolan som sedan kommer att hänga kvar?
Jag hoppas själv att jag någon gång kommer att kunna släppa min tjockis-identitet, eller om inte släppa den helt så i alla fall omformulera den till f.d. tjockis
Gillar
Kommentarer
-
Jag vet inte... jag var överviktig men tyckte inte att det var ett fack andra placerade mig i – jag VAR tjock... det hindrade mig inte från att leva loppan och dansa nätterna igenom – bördan det gav var att jag helt saknade självförtroende då det gällde att attrahera män. Med facit i hand kan jag säga att jag delvis på grund av det gjorde en väldig massa andra intressanta saker, synd bara att jag inte fattade att det viktigaste i livet kanske inte var att bli älskad av någon för min utsökta kvinnlighet. Jo, visst saknar jag ibland en kärleksrelation men det är ju inte gratis helelr upptäckte jag medan jag levde ihop med mitt barns far...
Men jag tycker inte att jag fastnade i ett fack för att andra satte mig där, däremot trodde jag på att man måste vara sötare och duktigare än jag för att duga.
Iaf hann jag också se "Skam" innan den blev så himla poppis, nu tycker jag nästan det är synd att vi vuxna är så förtjusta, tonåringarna verkar inte så roade av det... men den är ju så BRA!
Det intressanta med Skam är väl att de är väldigt generösa mot varandra (spoilervarning för er som inte tittat ännu, läs inte vidare!) - första omgångens Eva fick ju rykte som en som knyckte andras killar - men det försvann ju! Och Isak i 3:e säsongen möts ju inte alls av det fördömande han väntat sig av kompisarna när han kommer ut.
Senast uppdaterad 10 januari 2017 18:42
-
Arrietty: Det är väl olika hur man upplever det, som jag kommer ihåg det så fanns det olika grupperingar som man tillhörde vare sig man ville eller inte, men det kan bero på att jag gick på en väldigt liten skola på en liten ort så jag bytte i princip inte klasskamrater alls. Alla känner dessutom alla på orten, tänker mig att det kan ha bidragit till att jag upplevde det som att man "fastnade" i en viss roll.
Jag har också tänkt på det att de är väldigt snälla och accepterande för att vara unga (till en mycket högre grad än många vuxna dessutom). Trots att det händer en del jobbiga grejer i serien så tar de så väl hand om varandra och bryr sig så mycket om andra att man ändå har en bra känsla i magen efter varje avsnitt. För mig är serien som ett litet nostalgiskt lyckopiller
Logga in för att skriva en kommentar.