Personligt rekord, glädje och självförtroende

Sprang mitt första lopp nånsin i mitt liv igår. Sisjöloppet hette det. Var ett lopp för både företag och privatpersoner och jag sparng tillsammans med mina kollegor på jobbet. Man fick välja mellan distanserna 5 och 10 km och jag valde att utmana mig själv och springa 10. Har lagt lite extra krut på löpträning den sista månaden, men kan heller itne påstå att jag varit superseriös. Har fortfarande festat en del på helgerna och har bara sprungit 10 km utomhus 2 gånger nu inför loppet. Det ska tilläggas att jag tycker det är supertråkigt att springa och gör det helst inte. Tycker att det händer för lite helt enkelt. Har sprungit en del intervallpass på löpbandet och där springer jag 10 km egentligen utan problem så länge jag varierar i hastighet i olika intervaller. Jag hade som mål att komma in under 60 min, vilket jag på förhand hade gjort ett par gånger ( på bandet). Hade aldrig sprungit i tävling förut och visste att den största utmaningen för mig skulle komma att bli att inte bli övertaggad, att fokusera på mig själv även om det var en tävling och många andra löpare omkring mig. Killarna på jobbet har inför loppet skrytit om fina tider sen innan och jag insåg att jag antagligen skulle få springa relativt ensam i mitt eget tempo. Jag kände mig pigg innan start. Laddade bra med en prtion moussaka någon timme innan start. Startade ihop med en kollega som i vanliga fall är ruggigt bra och som springer nästan alla dagar i veckan. Han hade dock varit lite krasslig och var inte i sin bästa form. Vi sprang ihop fram till ca 6 km tror jag. Han fick mig att hålla ett hyfsat tempo och strax över 5 min/km, vilket jag troligen inte gjort om jag itne sprungit med honom. Vid ca 6, 7 km kände jag mig fortfarande relativt pigg i kroppen, men min kollega orkade inte hålla mitt tempo så jag sprang ifrån honom. Jag räknade med att han skulle springa om mig på slutet, vilket faktiskt aldrig hände. Strax innan 8 km såg jag en annan kollega framför mig som såg ut att slita lite. Jag valde att hålla mig strax bakom fram tills jag kände att jag skulle klara att gå om. Vilket jag gjorde. Väl i mål fick jag glädjebeskedet på 52 min och på 3:e plats av kollegerna! Enda tjej tycker jag ska tilläggas, eller? :) Totalt sett hamnade jag på en 8:e plats i damklassen och jag var överlycklig! Mest för att jag genomförde, att jag genomförde mitt första lopp och tyckte det var roligt och naturligtvis för att det bevisade att jag verkligen kan om jag vill. Nu tänker jag satsa på att klara loppet på 50 min till nästa år. Det är ett högt satt mål och det är en lång bit dit, men att skriva det här kommer göra det svårare för mig att ignorera :) Idag är det PT-tema på mitt Sats-center så det kommer va event-klasser och föreläsningar - kul! Hur går det för alla därute? Är ni redo för bikinisäsongen? Det är nämligen itne jag. Nu - skärpning! :)

fingelins blogg

Personligt rekord, glädje och självförtroende

Kommentarer