motion för tårkanalerna
att jag ska försöka sätta ord på mina känslor.
ska jag berätta vad som hänt?
vill någon läsa, analysera och hjälpa mig vidare? i så fall är ni VARMT välkomna! jag är tacksam för all hjälp.
jag har gjort slut med min pojkvän. shit. SHIT. ja, ni läste rätt, shit!
paniken finns fortfarande inom mig och vill ut, men jag håller kvar den så länge som möjligt.
snart kommer hela jag rasa.
denna killen är mitt livs kärlek. FY FAN vad jag älskar honom. älskar honom sjuuukt jävla mycket. fan.
okej,
först och främst vill jag säga att jag är en tjej med ett jävla humör. oftast är jag världens gladaste och skrattar åt allt som går att skratta åt med ibland tänder jag till, och det jävligt lät och snabbt. jag går gärna och småsurar över ingenting.
jag och min pojkvän har haft många svackor, och alltid klarat oss helskinnade och starka ur det. alltid har det handlat om samma sak; att jag vill ha mer. jag nöjer mig inte.
jag får knappt komplimager, han säger aldrig att jag är fin vad jag än gjort med mig själv. tjatar jag tillräckligt länge kan jag få ett ; du är alltid fin. (söt i och för sig att han alltid tycker jag är fin, ovsett skick..)
Han har liten sexlust, är inte så intresserad av sex, har i princip aldrig tagit initiativet utan jag har alltid fått nästintill TVINGAT honom att ligga med mig. men det är inte det värsta, faktiskt. jag har accepterat det väldigt väl, för det är inget fel på MIG och inget som kan ändras.
han är väldigt lam, dålig på att höra av sig och visar ingen direkt uppskattning till allt jag gör. jag älskar tex att köpa saker till honom,gör det såofta jag kan och har råd, då visar han tacksamhet. han säger tack och kysser mig.
han köper aldrig något till mig, såvida vi inte är i en affär tillsammans och jag säger att Det vill jag ha! då köper han det, men aldrig impulsivt och spontant.
jag får aldrig kärleksförklaringar, inga gulliga sms.. och det älskar jag att skriva. det finste han någonsin skrivit är att han tänker på mig och älskar mig. och det var längesen.
ja.. jag vet inte. det låter som att allt är negativt men det är det inte.
vi har samma humor och skrattar väldigt mycket. vi har många gemensamma vänner. jag älskar hans familj och syskon och han älskar mig familj och syskon. jag älskar att vara nära honom och han är så otroligt Okomplicerad som en människa kan bli (jag är världens mest komplicerade och en riktig grublare) och att vara med honom är inga konstigheter. han tar allting för vad det är och har aldrig några förväntningar. det som händer, de händer...är hans livsmotto ungefär.
den senaste veckan har jag fått en känsla att han inte vill vara med mig längre och vi har haft hemska gräl. egentligen grundar mina känslor inte på något konkret, mest något jag fått för mig. men jag får inget tillbaka. typ ingen respons.
visst, nu när jag gjorde slut så grät han men inga ord eller något kom ur hans mun. mest liksom ett OKEJ för han "accepterar ju mitt beslut". det känns också förjävligt. jag älskar drama (han hatar) och jag vill att han ska krypa på sina bara knän och gråta och säga att han ska förändras.
men han har sagt från dag ETT att han inte är en kille som behöver bekräftelse, komplimanger betyder inget för honom, och blir han sur eller sårad så är han tyst. jag är raka motsatsen och skriker, slåss och gråter hysreriskt.
det blev ändå att jag sov hos honom inatt. jag grät mig till sömns på hans bröst och jag höll honom hårdare än någonsin. han frågade varför jag gjorde så, (jag kysster honom hela tiden på hals och kind) och jag sa att det kändes så himla bra. så rätt. och det gör det. gjorde. att vara i hans armar är det enda som känns rätt. jag älskar honom så mitt hjärta går itu!!
i morse körde han mig hem innan jobb och jag hade med mig alla saker som jag haft hos honom.
NI KANSKE UNDRAR varför jag gör slut när hela mitt hjärta, kropp och sinne skriker efter honom? jo.. för jag får så jäkla lite tillbaka. känns som jag bara ger och er utan att få något tillbaka. och jag har testat alla jävla medel som finns för att få en reaktion men reaktionen blir aldrig som jag vill.
jag vill dela mitt liv med honom, jag vill vara hans och att han ska vara min. men inte under dessa omständigheter, jag vill inte känna att han int uppskattar mig,
jag mår piss. snälla någon, hjälp mig?!
Kommentarer
-
Men om du nu verkligen älskar honom så mkt så är det ju värt att fortsätta kämpa. Förstår han verkligen vad det är du saknar? Är det så att det du saknar är rimligt (det vet inte jag för jag känner dig inte och får ju bara din sida av storyn nu). Sök hjälp, prata med ngn, prova att skriva ner vad ni känner saknas. Vill ni så går det. Lycka till!
-
Vet du? Jag tycker du är så himla stark som skriver detta. Känner igen mig i många av de känslorna du beskriver och att du vågat släppa taget för att du insett att du vill ha mer, att du är värd mer, är jäkligt starkt gjort. Det är bara du som kan se till att du får det liv du vill ha, kom ihåg det. Om det är ni så kommer det ordna sig förr eller senare - och om inte så finns det många, många fler killar därute. Mitt tips: Ge det några dagar. Låt honom tänka och känna efter, och du med för den delen. Se om det är ni - på avstånd. Ibland behöver man tänka och vara ifred för att kunna komma på vad framtiden ska bjuda på. Du är stark!
-
Tycker att du tog rätt beslut, du är värd någon som ger lika mycket tillbaka uppskattning tillbaka!
-
Just nu hittar jag inte några passliga ord så jag skickar en stor kram till dig. Ha det så bra du kan. Kram
-
Starkt att ta det beslutet trots att du älskar honom! Det visar att du värdesätter dig själv och det du är värd! Jag tror på råden som Kicka och s0fie gett. Var ifrån varandra några dagar, se vad som händer och hur det känns. Och om ni vill så ta hjälp av någon och prata om förhållandet och hur ni ser på att ni vill leva era liv, kan ni kanske komma nånstans genom det? Kramar
-
Du skriver "han har sagt från dag ETT att han inte är en kille som behöver bekräftelse" men han borde förstå och kunna ge DIG bekräftelse, speciellt när du talar om hur viktigt det är för dig. Han verkar ha ett stort ego, alla är ju olika, jag har haft en liknande man som jag oxå fick "tvinga" till sex, det är inte kul, man känner sig onormal och det är man inte. Du är fortfarande så ung, att hitta någon som tillfredsställer alla ens behov kan nog vara svårt, tänk ut det som är viktigast för dig så ska du se att prinsen dyker upp rätt som det är. Lycka till
-
Var ifrån varandra några dagar, det är nog bara nyttigt. Men jag skulle passa mig för att förlora honom, om du nu älskar honom så mycket... Prata ut tillsammans, förklara hur du känner. Det du skrev här. Om ni inte pratar om det kanske det blir försent tillslut... Jag hoppas att det löser sig för dig i alla fall!:))
-
Nu läste jag anledningen till att det tog slut...ok... Jag tror inte att man ska försöka ändra på någon. Man kan ändra småsaker man gör i vardagen men att ändra någons personlighet är svårt. Så det enda råd jag kan ge är att du förklarar exakt hur du upplever saker och ting, var helt ärlig mot honom. Sedan är det upp till honom. Kan han ändra sig och ge dig mer komplimanger tex? Om han inte kan ändra sig och du inte kan acceptera honom som han är så är det nog bäst att ni hittar nya partners...
Logga in för att skriva en kommentar.