Löpning

Idag sprang jag 3 km på löpbandet. Det låter inte så mycket men för mig är det nästan magiskt. Jag skadade mig i en ridolycka för ca 9 år sedan och har sedan dess inte kunnat springa. Jag gick hos sjukgymnast efter sjukgymnast för att ledbanden i foten skulle läka och bli normala. Jag hade konstant ont i foten och ibland var smärtan så kraftig att jag knappt kunde gå. Efter många år och många sjukgymnaster valde jag att gå till en ortoped för att få ett utlåtande. Han menade då att det är bara "ut och spring med dig" och "använd foten och belasta så ska du se att det går över". Men han skickade i alla fall i väg mig på en röntgen som jag efter några månader blev kallad på. När röntgenbilderna kom tillbaka sa läkaren att det är en lös benbit i fotleden och att den sitter dumt till. Det går inte att operera och jag ska absolut inte belasta för då kommer det att bli ännu värre i framtiden. Han bedömde att jag var invalid för livet, jag var då 22 år. Jag bröt samman totalt. Efter några veckor samlade jag ihop mig och bestämmer mig för att gå till den privata vården för ett ytterligare uttalande. Jag gick till Orthocenter i Göteborg, specialister på idrottsskador. Läkaren kollade på foten, skickade mig på magnetröntgen direkt och bokade sedan in operation. "Det är ett rutiningrepp" sa läkaren. Jag opererades några månader senare, hoppade på kryckor i sex veckor, rehabtränade mm. Jag har varit rädd för att belasta foten, vill inte få ont igen, vill inte att den ska gå tillbaka som den var innan. Men nu har jag insett att foten är bra! Den är, inte hel eftersom det saknas en benbit, men riktigt bra! Jag har inte ont och den funkar att löpträna med. Nu har jag för första gången sprungit 3 km sedan 2003, jag är överlycklig och gråter av lycka när jag skriver den här texten. Heja mig och heja den privata vården som gjorde mig "hel" igen.

mrslukes blogg

Löpning

Kommentarer