icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jojjobantare av guds nåde. Jag har nog alltid tyckt att jag har lite övervikt, ända sedan jag var i 10-årsåldern i början av 90-talet, och gick på viktväktarna första gången tillsammans med en kompis under andra året i gymnasiet - det var exakt hur skämmigt som helst, och superhemligt. Eftersom detta var före internets tid fanns det inte så många att låta sig inspireras av, men en tjej i vår skola hade gått ner 30 kg m VV. Jag vägde in på 81,6 om jag inte missminner mig. Över 80 i alla fall. Helt sjukt - tyckte jag då.
Jag gick väl ner några kilo och sedan gick jag upp dem igen - började på viktväktarna ett antal gånger och försökte ha ätstörningar, som andra, normala människor kunde ha. Så jag försökte att hetsäta, vad sägs om 10 småfranskor med off-brand-nutella? Enda problemet var att jag kunde inte riktigt kräkas, hur jag än försökte. Alltså gick jag upp i vikt, och några år efter denna episod vägde jag in mig på gymmet där mina kompisar tränade. Jaha, tresiffrigt!? Ja, det var ju verkligen inget vidare, en hel del träning den veckan gjorde att jag veckan senare var under 100-strecket, men sen uppehöll jag mig ett rätt bra tag över 90, ett par viktväktarvändor och jag kom ner under 80 t.o.m. Flytt utomlands och MYCKET choklad och mackor, och upp över 90 igen. Träffade en karl och gick ner till drygt 70, blev gravid, nästan 100, ammade - 72 kg, gravid - nästan 100 - ammade och kom faktiskt någorlunda i form - 71 kg. Mådde dåligt i 1-2 år och gick upp 12 kg. 83 kg alltså, och där började i somras, dagen efter midsommarafton började jag med LCHF för första gången i mitt liv, än så länge (mitten av oktober) har jag som minst vägt 72,3 kg, men är för närvarande uppe på 73,8 igen, försöker hitta på konstiga sammanträffanden som gör att jag EGENTLIGEN väger 72,3, men att jag bara har lite mer vatten i kroppen, men sanningen att säga var jag nog mer uttorkad när jag var på 72,3, och det går rätt långsamt om man fuskar lite då och då. Nu har jag i alla fall börjat träna, och unnade mig alltså rätt många stuvade makaroner (eftersom jag älskar det) till lunch. Försvarar mig (inför mig själv) med att "om jag inte hade LCHFat hade jag ätit mycket mer", och "jag ska ju ändå träna ikväll, så det gör inte så mycket om man äter lite mer än man borde av kolhydrater idag". Försöker träna bort det tänket. Tänker att jag ska köra en vecka med strikt LCHF. Med början imorgon.
23 oktober 2013 20:13
6

Är du inte tillräckligt smal nu?

Säger folk lite nu och då, jag tycker mest att det är provocerande, för jag vill tappa 11 kg till, jag är 173 cm och väger 74 kg, vill helst ner till 63, men åtminstone under 70). Och de som säger det väger lätt 10 kg mindre än jag eller har under hela sin uppväxt och ungdom samt som småbarnsföräldrar aldrig vägt ett endaste gram över 60 kg, oavsett hur långa de är, de har bara plockat på ett par trivselkilon de senaste decennierna. De kanske vill vara vänliga och måna om mig, men risken att jag skulle bli ätstörd? Om man inte redan räknar det som att jag är det? Men anorektisk? Inte mycket. Nu börjar också orken att inte småäta tryta. Alltså första gången den här vändan. Sedan jag började nedteckna allt jag äter. Jag tror att mina höftningar av hur många kalorier jag smackar i mig på en dag är något optimistiska, men jag verkar vara på väg neråt igen och är inte hungrig hela tiden. Däremot har jag just nu ett sådant där infernaliskt sug, det är nästan värre än allt annat.

Kommentarer

  • 23 oktober 2013 20:19
    LadyG
    Ibland fungerar det att borsta tänderna för mig, det dämpar sug om det är sug på sött. Tycker inte du ska bry dig om vad andra tycker så mycket, det är du som ska trivas i din kropp och med din vikt. Skulle det vara så att du känner dig för smal om 11kg är det inte så svårt att smyga upp något kilo, tills jeansen siter perfekt. Ditt liv, din kropp, dina val. inte deras.
  • 23 oktober 2013 20:43
    nrj
    Tråkigt med sådana kommentarer. Även om de sägs i all välmening. Skönt att du märker resultat i alla fall :) Angående det där med att du känner dig småsugen på något. För mig fungerar det att ha ett nyttigt kvällsmål att se fram emot, tex lite kvarg med frysta bär. Det är lättare att hålla sig från att småäta det onyttiga på kvällarna då. Kämpa på!
  • 24 oktober 2013 07:15
    Jforsbom
    Jag blir oxå trött på de som säger att jag inte ska gå ner mer i vikt, å att jag är fin som jag är....Jag gör det inte för någon annans skull utan för min egen. Jag mår bättre om jag är nöjd med mej själv. Så strunta i vad alla andra säger o gör det som du mår bäst av!! Kämpa på!
  • 24 oktober 2013 07:50
    tiwesa
    Tack för all peppning, motivationen att fortsätta återvänder långsamt :-)
  • 24 oktober 2013 09:30
    Twix
    Förstår dig precis. Jag är 156 "lång" och när ja vägde 60 tyckte folk det räckte, alla förfasade sig när jag ville ner mer, gick ner till 52 och var toppennöjd då och mådde jättebra, och vem som helst vet ju att är man 156 kort så är man inte underviktig för att man väger 52. Nu väger jag tyvärr betydligt mycket mer, 65, men börjat kämpa mig neråt igen för jag mår inte bra, kroppen är tung, jag har ingen ork att göra något, inte ens promenader, ont överallt i kroppen, men nu ska det bli ändring, leva sunt gå ner i vikt och kunna börja promenera igen, för jag bildar nu på mig vätska så fötterna är runda och det går inte gå utan smärta. Man ska absolut gå efter egna känslor, stanna där man trivs bäst. förutsatt att man stannar och inte fortsätter sjukligt.
  • 24 oktober 2013 13:10
    Jetstart
    Trist med dessa kommentarer :-( Som tur är har du en sund inställning och det kommer att lösa sig.

Logga in för att skriva en kommentar.