icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jojjobantare av guds nåde. Jag har nog alltid tyckt att jag har lite övervikt, ända sedan jag var i 10-årsåldern i början av 90-talet, och gick på viktväktarna första gången tillsammans med en kompis under andra året i gymnasiet - det var exakt hur skämmigt som helst, och superhemligt. Eftersom detta var före internets tid fanns det inte så många att låta sig inspireras av, men en tjej i vår skola hade gått ner 30 kg m VV. Jag vägde in på 81,6 om jag inte missminner mig. Över 80 i alla fall. Helt sjukt - tyckte jag då.
Jag gick väl ner några kilo och sedan gick jag upp dem igen - började på viktväktarna ett antal gånger och försökte ha ätstörningar, som andra, normala människor kunde ha. Så jag försökte att hetsäta, vad sägs om 10 småfranskor med off-brand-nutella? Enda problemet var att jag kunde inte riktigt kräkas, hur jag än försökte. Alltså gick jag upp i vikt, och några år efter denna episod vägde jag in mig på gymmet där mina kompisar tränade. Jaha, tresiffrigt!? Ja, det var ju verkligen inget vidare, en hel del träning den veckan gjorde att jag veckan senare var under 100-strecket, men sen uppehöll jag mig ett rätt bra tag över 90, ett par viktväktarvändor och jag kom ner under 80 t.o.m. Flytt utomlands och MYCKET choklad och mackor, och upp över 90 igen. Träffade en karl och gick ner till drygt 70, blev gravid, nästan 100, ammade - 72 kg, gravid - nästan 100 - ammade och kom faktiskt någorlunda i form - 71 kg. Mådde dåligt i 1-2 år och gick upp 12 kg. 83 kg alltså, och där började i somras, dagen efter midsommarafton började jag med LCHF för första gången i mitt liv, än så länge (mitten av oktober) har jag som minst vägt 72,3 kg, men är för närvarande uppe på 73,8 igen, försöker hitta på konstiga sammanträffanden som gör att jag EGENTLIGEN väger 72,3, men att jag bara har lite mer vatten i kroppen, men sanningen att säga var jag nog mer uttorkad när jag var på 72,3, och det går rätt långsamt om man fuskar lite då och då. Nu har jag i alla fall börjat träna, och unnade mig alltså rätt många stuvade makaroner (eftersom jag älskar det) till lunch. Försvarar mig (inför mig själv) med att "om jag inte hade LCHFat hade jag ätit mycket mer", och "jag ska ju ändå träna ikväll, så det gör inte så mycket om man äter lite mer än man borde av kolhydrater idag". Försöker träna bort det tänket. Tänker att jag ska köra en vecka med strikt LCHF. Med början imorgon.
19 december 2013 21:04
7

Bröd

Det är sjukt att jag äter bröd hela tiden - jag mår så sjukt dåligt av det - min mage blir alldeles supersvullen och jag fiser och rapar hela tiden. Och får sura uppstötningar. Men ändå är jag på det hela tiden. Bara för att det är jul och det finns så mycket sötbröd och goda surdegsbröd överallt omkring mig. Mest för att jag bakar dem, men ändå.

Kommentarer

  • 20 december 2013 07:15
    tiwesa
    Går på LCHF, så ännu mer misslyckat att jag inte kan låta bli ;-)
  • 19 december 2013 21:22
    elinnnc
    Känner igen det där! Jag har tidigare haft ett brödberoende och magen ballar ur helt! Prova att baka utan gluten tex lchf-recept, även om du inte går efter den dieten! Då kan man njuta utan att förpesta miljön ;-)
  • 19 december 2013 22:21
    mamselle
    Glutenfritt kan hjälpa. Idag finns det ett bra urval. Även om köpebrödet är rätt trist dagen efter. Och om du drar ned ev på potatis i alla former (om du nu äter det). Det fiser man också av.
  • 20 december 2013 09:26
    törnrosa
    Numera äter jag helt glutenfritt, förutom när jag misslyckas ;) När man kommer in i en dålig rutin är det så svårt att bryta! Det är väldigt konstigt att även fast jag mår dåligt av något vill jag ändå äta det :/ Kämpa på, du fixar det! Jag vet att jag strävar efter att vara snäll mot andra, varför ska jag då inte vara snäll mot mig och min kropp. Lycka till och var snäll mot din kropp!!
  • 20 december 2013 09:28
    mamselle
    Det finns rätt stort utbud på hemköp av glutenfritt. Jag har också fått lista från en av tillverkarna på var man hittar schärs produkter i Göteborg, in i minsta detalj. Men bor man utanför göteborg hjälper j u inte det. Men schär var snäll och gav mig upplysningarn till Göteborg så de kan nog svara på vilken stad som helst.
  • 20 december 2013 20:59
    Linnex
    Jo, det är svårt att avstå ifrån brödet, bröden, alla sorter, alla konsistenser och smakar och gott pålägg..... Hepp pepp
  • 20 december 2013 22:53
    mamselle
    Jo vi längtar nog mest av allt allihop till smörgåsar, nybakta bullar och annat med mjöl. Och börjar man med en bit så blir det alltid lätt att trilla dit. Jag har faktiskt vant mig av med bröd och mjöl. Det är bara de dagar som matdagboken säger att man skall äta några skivor som jag gör det. Men skulle någon börja baka bullar framför ögonen på mig så är det himla svårt att avstå. Och nyrostat bröd skall vi inte tala om. Jag förbjuder min familj att göra det framför mig - för det plågar mig. Min karl somgör gi säger att de than längtar mest efter är just frallor med ost. Och pasta. Och jag vet att de perioder jag inte är där...då hamnar både pizza, frallor och pasta i hans mage. Men är jag där vakar jag över matlagningen. Fast jag vet nog vad han gör om förmiddagarna ibland....han har åtminstone vett att erkänna när jag frågar.

Logga in för att skriva en kommentar.