icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jojjobantare av guds nåde. Jag har nog alltid tyckt att jag har lite övervikt, ända sedan jag var i 10-årsåldern i början av 90-talet, och gick på viktväktarna första gången tillsammans med en kompis under andra året i gymnasiet - det var exakt hur skämmigt som helst, och superhemligt. Eftersom detta var före internets tid fanns det inte så många att låta sig inspireras av, men en tjej i vår skola hade gått ner 30 kg m VV. Jag vägde in på 81,6 om jag inte missminner mig. Över 80 i alla fall. Helt sjukt - tyckte jag då.
Jag gick väl ner några kilo och sedan gick jag upp dem igen - började på viktväktarna ett antal gånger och försökte ha ätstörningar, som andra, normala människor kunde ha. Så jag försökte att hetsäta, vad sägs om 10 småfranskor med off-brand-nutella? Enda problemet var att jag kunde inte riktigt kräkas, hur jag än försökte. Alltså gick jag upp i vikt, och några år efter denna episod vägde jag in mig på gymmet där mina kompisar tränade. Jaha, tresiffrigt!? Ja, det var ju verkligen inget vidare, en hel del träning den veckan gjorde att jag veckan senare var under 100-strecket, men sen uppehöll jag mig ett rätt bra tag över 90, ett par viktväktarvändor och jag kom ner under 80 t.o.m. Flytt utomlands och MYCKET choklad och mackor, och upp över 90 igen. Träffade en karl och gick ner till drygt 70, blev gravid, nästan 100, ammade - 72 kg, gravid - nästan 100 - ammade och kom faktiskt någorlunda i form - 71 kg. Mådde dåligt i 1-2 år och gick upp 12 kg. 83 kg alltså, och där började i somras, dagen efter midsommarafton började jag med LCHF för första gången i mitt liv, än så länge (mitten av oktober) har jag som minst vägt 72,3 kg, men är för närvarande uppe på 73,8 igen, försöker hitta på konstiga sammanträffanden som gör att jag EGENTLIGEN väger 72,3, men att jag bara har lite mer vatten i kroppen, men sanningen att säga var jag nog mer uttorkad när jag var på 72,3, och det går rätt långsamt om man fuskar lite då och då. Nu har jag i alla fall börjat träna, och unnade mig alltså rätt många stuvade makaroner (eftersom jag älskar det) till lunch. Försvarar mig (inför mig själv) med att "om jag inte hade LCHFat hade jag ätit mycket mer", och "jag ska ju ändå träna ikväll, så det gör inte så mycket om man äter lite mer än man borde av kolhydrater idag". Försöker träna bort det tänket. Tänker att jag ska köra en vecka med strikt LCHF. Med början imorgon.
28 oktober 2013 21:44
5

Kartläggning

Jag försöker (alltid under mina viktminskningsprocesser) att kartlägga vilka situationer jag har svårt för, och idag, med kalasfix och lite lätt stress har jag funderat fram och tillbaka. När något droppar på fingrarna måste man ju få slicka bort det? Man måste ju smaka på smeten till det man bakar? Man måste ju smaka en tugga så man ser att det smakar bra? Man måste ju unna sig lite ibland - annars kommer inte viktnedgången att bli bestående, om man kör stenhårt och inte unnar sig något längs vägen. Hur som helst - stress är också en faktor märkte jag när jag stod o mulade korvar som blev kvar när barnen ätit. Och svinn - det tutade min pappa i mig från barnsben, så jag måste snabbt hälla diskmedel eller på annat sätt förstöra rester från min eller mina barns tallrikar, annars är det ju synd att slänga, och man kan ju inte spara på det där. Eller den där smälta chokladen vi doppade marshmallows i. Det senaste jag insåg, och det är väl det som är nytt för den här vändan, och det är att i det här unnandestadiet som allting brukar barka åt fanders, för man måste ju unna sig. Och ju mer man unnar sig desto mer blir man sugen, och helt plötsligt säger vågen "en åt gången, tack", och då tröstäter man tills man orkarkliva på karusellen igen, 10 kg tyngre än förra gången du började. Så. Nu ska jag fortsätta med att träna 3 gånger i veckan, tror att dagens träning någorlunda räddade upp mitt usla kosthåll idag, men nu ska jag verkligen låta bli att väga mig tills nästa måndag. Eller i alla fall ska jag vänta tills på onsdag som allra minst.

Kommentarer

  • 28 oktober 2013 21:54
    nrj
    Jag sitter och småskrattar igenkännande, återigen! Inte för att det är speciellt kul egentligen men att vi människor är så komplicerade. Stress är ABSOLUT en stor anledning till att min viktminskning inte går i hamn så att säga. Bra jobbat i alla fall att strunta i de där korvarna :)
  • 28 oktober 2013 22:03
    tiwesa
    Haha, jag struntade inte i korvarna - istället sköljde jag ner dem med lite julmust ;)
  • 28 oktober 2013 22:06
    nrj
    Jaha! :) läste slarvigt, ursäkta!
  • 29 oktober 2013 07:09
    FilippaW
    Tack för tipset om diskmedel!
  • 29 oktober 2013 07:51
    tiwesa
    Nrj: spelar ju ingen roll, var mer ett prov på min karaktärslöshet ;-) FilippaW: kul att kunna hjälpa till. Någon gång för 15 år sedan hade jag köpt en chipspåse kommer jag ihåg, o sen fick jag ett ögobblickav klarsyn och ville inte ha den, då slängde jag den. För att sedan ta upp den ur papperskorgen (inte hushållssopor utan som en kontorspapperskorg fast hemma i mitt flickrum, och med chipsen intakta i påsen, så inte kontaminerade), äta några chips och sedan krossa alla chipsen och strö ut dem i pappperskorgen. Det är klass det. ;-)

Logga in för att skriva en kommentar.