Varför är det så svårt att acceptera sin kropp?

Jag har hela mitt livit varit stor...enormt stor för att vara riktigt ärlig. Jag har blivit mobbad år efter år och verkligen kännt att jag inte har hört hemma någonstans. Var som stört i gymnasiet med dryga 160 kg på min kropp...ville bara vara osynlig...men det är ju lite svårt i ett sånt läge. Jag flyttade hemifrån -98 och gick väl då ner kanske något kg men inte mycket. livet strulade lite fram och tillbaka. År 2000 träffade jag en kille..min första riktiga pojkvän som senare visade sig vara en otrogen idiot. Under hela detta förhållande ( varade väl 10-11 månader) mådde jag som en säck potatis och tillät mej inte att äta, under nästan 1,5 års tid svalt jag mej för att gå ner i vikt. Och visst gick jag ner, men kroppen mådde så dåligt. Trots detta var jag otroligt bra på att dölja & ljuga... Jag tror att jag kom ner till 110 kg som minst... å visst var det fortfarande på tok för mycket men jag kunde ha kläder i strl 44/46 vilket jag aldrig tidigare hade kommit i.Ju mindre jag åt desto stoltare kände jag mej...trodde jag. Förhållandet med killen tog slut och det gick nån månad så träffade jag en ny man. Nu blev det fel åt andra hållet istället... kroppen sög ju i sig allt jag åt trots att jag åt vanlig husmanskost. vikten gick återigen upp... förhållande var uselt och jag ville bara försvinna. Över tre år spenderade jag med denna mannen...en svartsjuk människa som bara ville att jag skulle sitta inne och titta på film med honom. Tror jag vägde ca 115 kg när ja träffade honom. när det tog slut var jag uppe på över 130-140 kg och mådde jättedåligt. Sen bodde jag ensam... skaffade träningskort och kände att jag faktiskt mådde bra, det var underbart att träna och jag tänkte på vad jag stoppade i mej. Jag lyckade återigen komma ner till 115-120 kg nånstans. Så träffade jag min nuvarande make när jag minst anade det. En blinddate som min systers pojkvän fixade. Jag var arg å sur innan och kände att det var det värsta dom kunde hitta på. MEN...döm om min förvåning när jag träffade honom så vände den känslan och jag föll som en fura,min första tanke var att han en dag skulle bli min make ( det är han nu sedan 24 juli förra året). Äntligen en underbar man, någon som brydde sig om mig för den jag var och som verkligen hade ett hjärta av guld. Självklart blev det som för många andra när man flyttade ihop...sambokilona fastnade lätt... Det var dieter hit å pulver dit...nåra kilo upp å nåra ner... Vi började redan efter drygt 1,5 år att planera barn...men inget hände. Vi kollade upp och min make fick reda på att han inte kunde få barn. Så där stod vi nu...jag var för stor för att få hjälp med bebisutredning. Kändes hopplöst. Hade tidigare aldrig haft fundering på en Gastric Bypass men nu dök det upp. Jag hade ju så många gånger försökt gå ner i vikt men inte lyckats hålla den...det är ju det som är det svåra. Bestämde mej för att ta kontakt med Carlanderska. Så den 2 april 2009 blev jag opererad, jag bekostade det själv eftersom jag vet att väntetiden är lång om man ska få det bekostat. Och med tanke på att jag inte är purung så kändes det som att tiden inte riktigt fanns. Det har inte alltid varit enkelt, det har varit så mycket jag inte tålt men jag känner ändå att det varit värt det. Jag vägde på operationsdagen ca 140 kg och idag väger jag ca 105 kg. Det har inte gått snabbt,men det gör mej inget, denna open har varit ett bra verktyg...MEN...jag får kämpa ändå precis som alla andra...på mej rasar det inte av. Dock har inte mitt huvud hängt med riktigt. När jag ser mej i spegeln nu så ser jag fortfarande den stooooora bilden av mej själv. Kan liksom inte acceptera utan tror att jag är större än jag är. Jag mår nog sämre i min kropp nu än när jag va större...fattar bara inte hur det kan bli så... Som tur är har jag min helt otroligt underbara make som varje dag påminner mej om att jag är vacker (vilket jag ibland har svårt att förstå). Mitt mål att få skicka in papper till bebisutredning ligger nu väldigt nära och jag känner mej så lycklig... jag ska ner till 99,9 för att stå på ett BMI 35. Sköterskan jag pratat med sa att så fort jag hamnat på den siffran så skulle jag/vi skicka in egenremissen. Självklart ska jag gå ner mer men detta är första målet... Har bestämt mej för att nöja mej om jag lyckas ta mej ner till 85, kommer fortfarande att stå på övervikt enligt BMI...men jag ser det som så att eftersom jag hela mitt liv varit så stor så vill jag inte sätta några orealistiska mål utan ett som jag kan klara, vill inte heller bli pinnsmal så jag tror det kommer bli bra. Köpte vårjacka i förra veckan å den va i strl 44...så storleksmässigt tycker jag att det e ok... Näe...nu ska jag sluta tjöta, kanske ingen som orkar läsa..å jag vet nog inte egentligen varför jag skrev...bara kände för det! Snart blir det ett pass Body Pump för mej å kanske en cykeltur efter det!!! Kram på er

10 mars 2011 15:44

schlott

Tack för ett intressant inlägg! Pepp till dig! Skönt att det går åt rätt håll iaf! Jag håller tummarna för dig och hoppas på en bebisnyhet senare från dig! :)
10 mars 2011 15:57

Evisen

Jag orkade läsa :o) Bra kämpat och stort lycka till i fortsättningen!!!! Tack för att du delar med dig!
10 mars 2011 16:07

juiceful

Jag orkade verkligen läsa, du är duktig på att skriva och jag önskar dig ALL lycka och verkligen lycka till. Hoppas på fler intressanta inlägg :)
10 mars 2011 16:18

Soffisen

fängslande läsning och all credit till dej som verkar vara en kämpe! ser oxå fram mot att läsa om dina kommande planer :)
10 mars 2011 16:23

MissMullig

Orkade med läsa. Kanske hade du tur som går ner sakta. Skall se på Kalla Fakta kl.21.00 i kväll för dem har det tydligrn inte alltid gått så bra.
10 mars 2011 16:52

ulrika32

Åhhh va ni e gulliga allihopa *kramar* Jo,jag e glad att det gått sakta...trots att man många gånger undrat varför en del bara rasar ner till normalvikt direkt...det är dom gångerna man undrar om man gör något fel, men jag gör ju på mitt sätt och det funkar...jag känner faktiskt att det hellre får ta ett eller två år längre och att jag får en hållbar vikt i slutändan :) det är ju faktiskt lättare å bättre att skynda långsamt!!!!
10 mars 2011 17:04

MissMullig

Så sant tror kalla fakta i kväll kan få många att tänka två gånger inna de gör en op. Jag har bekanta eller rättare sagt hade som dog pågrund av sina op tyvärr
10 mars 2011 17:34

Parrot67

Åh, vilken resa du haft och fortfarande har! Känn dig stolt över din kämparanda. Jag är övertygad om att bebisresan oxå kommer gå bra. All lycka till dig önskar jag!
10 mars 2011 19:34

linni

WOW vad många kilo du kämpat bort! Å sen vilken resa. PEPP å du ska se att huvudet kommer ifatt den tappade kilona sen. //Linni
11 mars 2011 13:05

pickles

Du fångade mig i detta inlägget! Du är en fighter och Du/Ni kommer lyckas med era planer, önskar er lycka till!!

ulrika32s blogg

Varför är det så svårt att acceptera sin kropp?

Kommentarer