Frustrerande!

Gaah känner mig så frustrerad just nu och det är mycket som bidrar till den känslan. Ett är min viktnedgång som regelbundet når sina platåer och det känns jobbigt, målet är så nära men känns ändå oändligt långt borta just nu. På två månader har jag endast gått ned sex kilo, det är vad jag gick ned i månaden den första tiden. Jag sköter mig med kost och träning, men ändå står jag ofta stilla i vikt i tre veckor för att sedan rasa två-tre kilo på en vecka och sedan står jag stilla igen. Jag sliter hårt och jag uppoffrar så mycket, jag faller inte för sug eller frestelser och hur mycket det tar emot så kör jag min dagliga träning...och tacket blir att inget syns på vågen. :( Jag vet att det gäller att ha tålamod och inte ge upp, till slut lossnar det och jag är i mål. Men trots att endast 6-7 kilo fattas innan målet är här så känns det tufft. Vem kunde ana att en viktnedgång på nästan 50 kg så skulle de sista 6-7 vara de värsta? Sedan är det en annan sak som gör mig frustrerad, fast jag vet att jag inte borde bry mig. Det handlar om två kompisar som på kort tid blivit totalt förändrade och jag förstår inte varför. Den ena kan vi kalla Maria, jag och Maria har känt varandra i 20 år och alltid stått varandra väldigt nära. Vi var de där vännerna som pratade i telefon dagligen och sågs flera dagar i veckan. För ett par år sedan gick våra liv i olika riktningar pga jobb, utbildning, etc och vi båda fick nya umgängen. Men vår vänskap fanns kvar där, vi ringde varandra i alla fall tre dagar i veckan och höll varandra uppdaterade på vad som skedde i våra liv. Senaste året märkte jag mer och mer att det var mest jag som ringde, men hon lät åtminstone väldigt glad när jag ringde så jag fortsatte att hålla kontakten. Förra torsdagen skickade hon ett sms och frågade om jag kunde följa med henne på en bilresa på fredag, tyvärr hade jag ingen möjlighet till det eftersom fredagen redan var helt uppbokad. Tydligen var det oacceptabelt att jag sa nej för sedan dess pratar hon inte med mig. Jag ringde, hon snäste att hon skulle ringa en annan dag men det gjorde hon inte. Jag har ringt igen och även skickat sms utan resultat. En annan vän kan vi kalla Anna, vi lärde känna varandra för fem år sedan och kom varandra oerhört nära väldigt snabbt. Anna har periodvis haft det tufft och mått väldigt dåligt och jag har alltid funnits där för henne, hennes man sa till mig att jag var den enda på jorden som Anna verkligen öppnade sig för. Även där märkte jag samma tendenser i början av året, kontakten blev mer och mer upp till mig. Förr umgicks vi flera gånger i månaden, nu glesade det ut mer och mer. Idag svarar hon inte är jag ringer, hon svarar inte på sms eller något. Och det sjuka är, inget har ju hänt mellan oss. Två vänner har alltså blivit som förbytta på kort tid och jag förstår inte varför. Två vänner som jag alltid ställt upp på och funnits där för, speciellt Anna har jag vänt ut och in på mig själv för att finnas där för henne när hon mått dåligt. Jag vet att Anna har en bra period nu så det är inte det som är förklaringen till hennes beteende. Jag trodde att när man passerat 30 år så var det över med oförklarliga tonårsdrama med vännerna, men tydligen inte. Och hur ska vi ens kunna reda ut vad som är fel när de inte svarar varken på telefon, mail eller sms. Ja jag har andra vänner och allt sånt, men det gör mig ändå både förbannad och besviken att vuxna människor kan bete sig så här utan någon som helst anledning. Och om de nu anser sig ha anledning (har jag sagt eller gjort något som de missuppfattat, ja jag vet inte?) så kan de väl ta det som en vuxen människa och ta en diskussion om det! Som sagt, frustration hägrar hos mig idag!

6 oktober 2011 08:07

AnnCatrine

Förstår din frustration fullständigt! Det kan ju ha att göra med din viktminskning? Jag hade en vän som blev knepig sist, då jag gick ner 20kg. Hon är själv överviktig och kunde nog inte ta att jag minskade i vikt. Ja, det här är alltid svårt och frustrerande. Man undrar ju om man själv gjort fel..... Är du så nära vän med dem så tycker jag du kan ta upp detta med dem. Fråga om något är fel? Ja, vikten har sina platåer. Inget att göra så mycket åt. Men du är så duktig och du kommer nå målet, det är jag säker på. Kämpa på, det kommer. Ha en bra dag i höstrusket. Kramis Ann-Catrine
6 oktober 2011 09:01

gittan52

När det gäller vikten så tror jag att du bara ska ha is i magen. "Bara" 6 kilo på 2 månader, hmm tror nog att kroppen vill komma ifatt ;) Tur att man kan välja sina vänner! Energitjuvar ska man inte hålla sig med. Vänskap är ett givande och tagande och om jag vore du skulle jag skriva ett brev där jag berättade att jag kände mig besviken osv samt berätta att jag finns kvar om de vill ha ha fortsatt kontakt. Sedan är det upp till dem. Jag gjorde så en gång, berättade att jag var så besviken på en vän, fick en massa "ursäkter" och påståenden om att andra minsann inte skrev "elaka" mail. Mitt sista mail till henne var att jag ville att hon skulle precisera vad som var elakt i mitt mail och att jag gärna ville ha fortsatt kontakt med henne när rett ut detta. Har inte hört något sedan dess. Det gjorde ont ett bra tag men nu har jag insett att kontakten hela tiden var ensidig och att hon alltid hade ursäkter och dåligt samvete för att hon inte hörde av sig. Sådana vänner kan jag vara utan!
6 oktober 2011 10:27

minimera

Jag tycker det låter jätteduktigt att gå ner 6 kg på två månader! Heja, heja! Har hört flera som har gått ner ordentligt många kilon som säger precis att de sista kilona är de tuffaste. Tråkigt med dina vänner! Har liknande erfarenheter. Du har visat en enorm karaktärsstyrka och det är inte alla som kan ta det! När jag hamnade i en tuff period var det en gammal väninna som helt slutade ringa. Och då hade hon brukat ringa varje vecka och prata om hur dåligt hon mår... Ja, man får försöka reda sig själv ibland, kanske har du familj du kan ta stöd från? Lycka till!
6 oktober 2011 17:39

Kimsi

Tack för era fina ord. :) Jag ska försöka att inte bry mig om detta med vännerna, jag har gjort min del känner jag. Jag har inte gjort något fel och jag har försökt att ta kontakt med dem, de har valt att inte bry sig. Så nu är bollen i deras ringhörna. Vikten fortsätter jag att slåss emot, halvmilen avklarad och även 75 sit ups. :)

Kimsis blogg

Frustrerande!

Kommentarer